2011 gjorde jag & Melonen en roadtrip från San Fransisco till Austin under tre veckor. Så jäkla grym resa och jag peppar alla att göra en liknande då vi älskade det så himla mycket. 2012 fick jag spendera fem veckors praktik i Los Angeles och julen i Florida och nu är det (äntligen) dags för staterna att få ett besök av oss igen. Nästa måndag drar jag och Melonen till NY där vi tänkte spendera 6 dagar ungefär innan vi hyr en bil och kör ner mot Nashville. Vilka städer vi besöker på vägen och hur vi lägger upp tiden är inte bestämt, men det brukar ju bli ganska bra med spontanitet också. Vi blir borta lite drygt två veckor.

Jag är såååå himla peppad!! New York!! Nashville!!! Allt däremellan!!! WOHOOOO!!!! Visst hänger ni väl med här på bloggen? :)

Såhär såg det bland annat ut 2011. Mer om den resan finns att läsa under kategorin USA 2011.

..så är jag på väg till USA. Nu börjar resan närma sig och det har faktiskt flyttat in lite fjärilar i magen. Dessvärre bor det några små troll där också som undrar hur jag ska klara mig utan Signe i sju veckor… :( Och hur hon ska klara sig utan mig!? Tänk om hon blir sjuk och dör, säger trollen. Börjar typ gråta bara av tanken. Mitt hjärta som betyder allt för mig, INGET får hända henne.

Men det ska det ju inte heller, eller hur? Bra.

De här bilderna är från våran roadtrip förra året och den översta bilden visar mig på piren i Santa Monica, LA och sedan mina fötter vid Marilyns stjärna vid Hollywood Blvd. Tänk att jag ska få åka dit igen! Den här gången blir det fem veckor i Los Angeles och sedan två veckor i Sarasota som ligger i Florida. Kommer hem några dagar efter julafton så jag ska alltså fira jul i julgalningarnas land. Det lär ju bli spännande :)

..gick jag runt på Los Angeles gator med en prickig klänning tillsammans med baby. Min spontana känsla just nu är att det hade inte varit så tokigt att göra om det.

När vi styrde in bilen i Arizona, New Mexico och Texas under vår roadtrip rattade vi in radion på lite country music! Den här låten var himla poppis, så den hörde vi jämt. Jag höll ju på att garva ihjäl mig första gången jag hörde ”jeans that fit just right”, för det kändes som världens dummaste rad i en låt. Men nu gillar jag låten :) Så här får ni, Zac Brown Band!

Resten av inläggen från vår roadtrip i USA kan du läsa under kategorin USA 2011

Och så har vi kommit fram till det sista stoppet på resan som var Austin i Texas. Austin kallas för ”The live music capital of the world”, och när jag kom dit förstod jag verkligen varför. Överallt var det livemusik och varje kväll fanns det omkring hundra liveakter att välja mellan. Helt sjukt!

Austin var också en supermysig stad med en väldigt skön, vänlig och ungdomlig atmosfär. En stad jag verkligen rekommenderar!

Vi kom fram på eftermiddagen och efter att vi hunnit landa på hotellet gick vi ner till 6th street, som är gatan där alla barerna ligger. Vi käkade middag på en sushirestaurang och gick sen runt och tittade och andades in den härliga och konstnärliga atmosfären som omger staden.

6th street. Här ser ni tre ”olika” hus på rad. I var och ett av dessa låg en bar med tillhörande livemusik. När man gick längs efter gatan så växlades musiken hela tiden och det var aldrig tyst. Hårdrock växlades med blues och country. Så häftigt!

Dagen efter tog vi bilen till ett område bortanför 6th street där det var mycket skivbutiker, second hand och antikt. Ett riktigt mysigt område. Käkade veggburgare på ett hemtrevligt ställe och strosade runt i butiker. Baby shoppade boots.

Dom gillar sina boots i Amerika. Och på något konstigt sätt så funkar det där. Här skulle man aldrig kunna gå omkring med typ kjol och flashiga boots, men där gör dom det och det är liksom… okej.

Loppis loppis loppis. Himla roligt ställe det här! Så sjukt stort och så himla konstiga och roliga grejer :)

På kvällen gick vi ut i musikstaden igen

Strosade förbi bargatorna och hittade en mysig gata och en fin restaurang där vi hade en romaantiiisk kväll!

Efter middagen gick vi förbi ett ställe där nåt band spelade. Köpte en drink och stod och lyssnade ett tag innan vi (läs: jag) blev less på det höga ljudet och så letade vi upp en bar där jag spöade baby i airhockey istället.

Det var lördag och hela 6th street var avstängd för biltrafik för det kryllade verkligen av människor på gatorna. Det var som världens festivalstämning med fest i varje gathörn. Emos, rockare, hiphoppare, sportfånar – alla var där! Vi blev helt chockade. Som att staden helt plötsligt blivit en festivalstad. Bilden beskriver verkligen inte hur det var, men det är den bästa jag har. Den är tagen lite i utkanten och längre bort ser ni hur tjockt det var med människor.

Jag var tvungen att gå fram till en polis och fråga om det var något särskilt som hände i dag. ”Nope” ”What? Is it always like this on saturdays?” ”Yeah, it’s always like this”. Gosh! Jag blev till och med sugen på att gå in på flera klubbar som spelade grym hiphop men jag vågade inte riktigt för alla farliga gangsters. ;)

Och så blev det söndag. I dag skulle vi shoppa massor! Framförallt var det skor som stod på listan. Eftersom det inte var så gott om sportbutiker i närheten av där vi bodde så tog vi bilen ut till en slags utomhusgalleria, kan man säga, där det kryllade av affärer. Vi var dock lite tidiga då de öppnade senare på söndagar så vi tog en frozen yoghurt och njöt av den på en parkbänk så länge.

För övrigt: Frozen yoghurt (!!!!). På det där stället kunde man först välja smak på själva yoghurten som man själv tog ur en typ mjukglassmaskin. Sen fick man lägga på valfri topping och man kunde välja på massor med frukt, kakbitar, brownies, cookiedough, olika såser med mera som man sedan vägde. Frozen yoghurt är ju mycket nyttigare än glass, men med alla goda tillbehör så blev det nog ingen skillnad ;)

När vi hade gått runt i butikerna där borta tog vi en sväng på stan nära hotellet också i de lite mysigare kvarteren.

Väldigt typiskt Austin

Inne i en musikaffär bodde den här katten. Den gick runt där inne och la sig mitt på golvet och sov. Den hade blivit räddad från något typ av katthem och fick nu bo där. Jag blev lite lätt chockad och imponerad över att man kunde göra så. Sa till butiksbiträdet att såhär hade vi aldrig fått göra i Sverige. ”What?! why?” Ehh hm, jo för det finns ju allergiker.. Butiken hade tydligen tagit flera katter från det där hemmet och det här var den som bodde där nu. Bra grej!

Baby njöt av alla skivbutiker och köpte på sig massor

Häst och vagn – ett mysigt inslag.

Den här skylten hittade vi utanför en bar, haha. Dom försökte väl fånga kunder på sitt sätt ;)

Vår sista middag åt vi ute på en terrass. Det blev guacamole och nachos till förrätt och servitrisen gjorde guacamolen vid bordet, så den var ju gode färsk :)

Vi var rätt mätta när huvudrätten kom in… :P Mycket mexikanskt blev det under resan, men det är ju så jäkla gott!

Och sen gick vi hem till hotellet för att börja packa. Älskar för övrigt den här bilden på min snygging

Austin var verkligen en superstad. Här hade vi kunnat stanna mycket längre, som med de flesta andra städerna iofs. Den var så mysig och ungdomlig, konstnärlig och trevlig liksom. Oh, we like!

På måndagen tog vi oss ut till flygplatsen, lämnade hyrbilen och hoppade på ett plan hem.

När folk frågar hur vi har haft det på resan, så går det liksom inte att svara. Man bara ”Det har varit jättebra! Vi har fått vara med om och se så otroligt mycket!” och så ler man och har ändå inte kunnat förmedla en bråkdel av allting.

Vi har haft det så sjukt bra! Vi har fått se fem olika delstater; California, Nevada, Arizona, New Mexico & Texas och massor med olika städer. Vi har strosat längs mysiga gator i småstäder, gått i historiska fotspår i storstäder, sett underbar natur, varit cowboys och drivit kossor, träffat människor, ätit god mat, shoppat skor, gått på casino… Ja, det tar inte slut. Vilken underbar resa! Och man kan liksom säga vad man vill om USA, om dess politik och hur extremt allting ska vara, men det är också extremt trevligt, extremt vackert och intressant.

Nu vill vi ju göra östkusten också… :)

Nu måste jag ta mig i kragen och uppdatera er om de sista dagarna på vår roadtrip :) Resten av inläggen hittar du i kategorin USA 2011.

Efter att vi blivit stoppade av polisen på väg från Van Horn, så kom vi slutligen fram till San Antonio. Cowboy Carl från ranchen hade pratat så gott om staden och den fina riverwalken, så vi var bara tvugna att ta en natt där innan vi drog vidare till Austin där vi skulle flyga hem ifrån.

Och han hade rätt, den där Carl! San Antonio var en jättemysig stad! Dessvärre har jag inga fina bilder att bjuda på, då det bara var kompaktkameran så fick följa med ut på stadsvandring. Men ni kanske kan få en liten bild av läget i alla fall :)

The Alamo! En stor turistattraktion runtikring lite gamla ruiner där det inte hade hänt någonting jättehäftigt alls. ”The battle of Alamo” utspelades här, men det var ju inget häftigt. Men amerikanarna vill ju gärna se det så, då de inte har så mkt gammal historia att förundras och vara stolta över, så vi kikade in ändå :) Vill du veta mer får du klicka här och läsa själv :D

The riverwalk. Det var en kanal som gick inne i stan och på båda sidor av den så kryllade det av restauranger och caféer. Riktigt mysigt!

Och vi blev roomaaantiskaa!

Så klassiskt! Var tvungen att fota :)

Only in the U.S…

På kvällen när vi kom dit så åt vi middag nere vid kanalen. Helmys! Och sen strosade vi runt lite på stan innan vi tog en taxi hem. Hur fin taxi tog vi inte då!? :)

Kände mig som askungen!

San Antonio var en väldigt mysig stad. Många gamla hus och så den där riverwalken som pricken över i:et. Vi sov där en natt & han kila runt på stan lite till innan vi åkte vidare mot Austin, som bara låg en timme bort ungefär.

Läs alla andra inlägg från vår USA-roadtrip under katergorin USA 2011.

Öken, öken & öken

Efter att vi lämnat Price Canyon hade vi en låååång resa framför oss. Vi hade siktet inställt mot San Antonio & Austin, men fick stanna i Van Horn över natten. När vi kom fram till Van Horn hade vi kört genom två tidszoner och lämnat både Arizona och New Mexico bakom oss.

En liten bit in i New Mexico var det en massa militärer som stoppade och kollade alla bilar. Anledningen till det är ju att det är precis vid den Mexikanska gränsen och att det är många illegala invandrare som försöker ta sig in den vägen. När de kom fram till vår bil och förstod att vi inte var från USA så började de jiddra om ”inresetillstånd” och ”bevis på att vi var i USA lagligt”. Eehh, okej. Vi hade ju gjort en sådan där digital ansökan om att få komma in i landet och jag försökte förklara det för honom och hann bli lite nervös. Men då bad han om att få se våra pass så jag fick dyka ner i bagageutrymmet och hämta upp dem. I dem så kunde de ju se på stämpeln att vi var ”legals” :) Pheew! Då var det bara att köra vidare.

Men man blir ju lätt lite nervös när man har med myndigheter och soldater att göra…

Van Horn såg vi ingenting annat av förutom hotellsängen. Vi for iväg tidigt på morgonen igen.

Vi körde, lyssnade på ljudbok, stannade ibland och tankade och kissade, lyssnade på ljudbok och körde.

Ooh ooh! It’s da sound of da police!
(jag vågade inte ta någon bättre bild. var rädd för det kända polisvåldet man har sett på cops)

Mellan Van Horn och San Antonio fick vi ett, inte allt för uppskattat, besök. Under vår resa hade vi sett huuur många polisbilar som helst. Alltså de är verkligen överallt! Men vi hade inte haft något med dem att göra.. until now. Helt plötsligt i vår ljudbok bryter M av med ett ”Men alltså, är det där till oss?”. Jag tittar bak och ser en polisbil ligga bakom med blåljusen på. Men oh my god! Och så fick man bli lite nervös IGEN!

Vi körde åt sidan och han kom fram till oss. ”Well….” sa han. ”The reason I’m pullin’ you over is because you were driving a little too fast over there.” M lekte kattunge och svarade med ett ”Oh, I’m sorry. I really didn’t realize that.” ”Well, you were driving 87 on an 80 road!”

Det kändes ändå bra att vara utlänning i det läget, för då kunde man liksom skylla allt på att man inte vet eller förstår bättre, hehe. Konstapeln skrev i alla fall en liten lapp till oss. ”You don’t have to go to court or anything, it’s just a warning” som han sa. En liten lapp där det står att man kört för fort alltså. Helt värdelöst! Fast ja, ganska bra ändå om man tänker på det andra alternativet :)

M med sin warning

När vi kom fram till San Antonio dagen efter hade vi kört omkring 130 mil. Mer om den underbara staden en annan gång…

Läs alla tidigare inlägg från våran roadtrip i USA under kategorin USA 2011.

Och så vaknade vi upp till våran sista dag på ranchen. Det enda som jag grämer mig över från resan, förutom att jag inte köpte någon Kitchen Aid, är att vi inte stannade längre på ranchen. Tre dagar är liksom för lite och jag tror att särskilt M hade fått ut mer av ridningen om han haft några timmar till i sadeln. Och jag kunde ju aldrig få nog av detta underbara ställe och ville ju bara stanna stanna stanna!

Men, som med allting, så hade även detta äventyr ett slut. Eller kanske att vi bara pausar lite och kommer tillbaka om några år? Jag skulle vilja säga så. This is not the end, my friend.

Nåja, här kommer bilder från vår sista dag.

Cowboy Joe & Jan står och pratar på gården tidigt på morgonen. Joe hade kört fram transporten för att åka iväg med några hästar till veterinären.

Sadlarna väntade på sina hästar

Sen kom min snygga cowboy Vi sadlade våra hästar och gick sen in för att äta frukost.

Världens godaste frukost! Amy i köket lagade bara god mat. Mums mums mums

Efter frukosten tränsade vi hästarna och begav oss iväg på ridtur

Bara lite mys först…

M & jag ute på tur. Här är vi fortfarande vid skogen nära gården.

Sen red vi ut på slätterna. Vackra vyer!

Vi red mot en bäck för att ”go pig hunting”. Det var några slags vildsvin som vi ville få syn på. När de fick syn på oss så satte de av och vi efter för att få en bättre skymt av dem. Det var skoj. Vild galopp över fältet! På väg hem stannade vi på fältet och vilade lite.

Tinto, jag, M & Big Red. Vilket gäng!

Tillbaka till stallet ledde vi ut våra hästar i hagen igen. Eftersom de andra skulle rida en till ridtur efter lunch, så stod deras hästar kvar vid ”sadlings-stället”. Men för oss var det good bye! :(

Två av sötnosarna på gården

Stallet

Innan vi lämnade Price Canyon åt vi lunch & duschade.

Mysigt vardagsrum

Hejdå fina fina Price Canyon! Åh, vilken häftig upplevelse det var att få bo på en riktig ranch och att fösa kossor och allt vad vi gjorde :) Det var helt toppen!

På väg österut så såg vi hur branden, som man kunde se rök ifrån under hela vistelsen, hade brett ut sig betydligt över bergen. Undrar hur det ser ut där nu? Hoppas att dom får regn snart. När vi var där hade det inte regnat på åtta månader, så det var inte konstigt att branden trivdes bra.

Det var det från fina Price Canyon. Hoppas jag får vara med om något liknande igen. 

Om ni vill läsa alla USA-inläggen så kan ni klicka på USA 2011 bland kategorierna. Price Canyon är ranchen som vi bodde på i två nätter.

Kvart i sju på morgonen var jag ivrig, ombytt och klar och redo att börja dagen. Klockan sju tog vi in hästarna som vi skulle rida, borstade och sadlade dem färdigt. Sen gick vi in och åt en underbar frukost (ja, alltså heeelt underbar!)

Vi fick välja mellan att följa med på en vanlig ridtur eller på en cattle drive, då man flyttar boskapen. Eftersom jag alltid har velat testa det, så blev det cattle drive. M hängde också på. Och jag är SÅ glad att vi gjorde det. Det var så otroligt roligt och jag vill bara göra det igen och igen!

Först skulle vi flytta några boskap nära gården till en annan hage och när det var klart red vi iväg till en jättestor slätt.

Det tog ganska lång tid att få ihop alla djuren på slätten, men när det var gjort började vi att driva dem in mot skogen som ni ser på bilden. Den här kalven var så himla gullig. När jag skulle flytta på dem så började den att dia, och trots att mamman började att gå så gav den sig inte! Till en början gick den jämsides med mamman fast baklänges så att den kunde äta samtidigt, men när det blev för svårt så försökte den att komma åt bakifrån som på bilden, haha. Det är M som har fotat från Big Red, som hans häst hette.

När vi kom fram till skogen så började det verkligt svåra med driven, då det var en hel del träd ivägen. Och kossorna är ju så mycket mindre och kunde ju ta sig fram lite lättare. Men oj, vad vi dök in där mellan grenar och snår. Ibland hängde jag liksom på sidan på min häst, för att inte få grenar i huvudet, men att ändå kunna hänga efter nån ko som försökte bryta sig ur.

Vid ett tillfälle när vi går där och ”driver” så ser jag en kossa som bara tvärvänder och sticker ut på slätten igen. Så jag vände Tinto och satte kurs mot kossan. Tinto fattade DIREKT och satte av i galopp och det var liksom bara för mig att hänga på ;) När vi kom fram till kossan tvärstannade Tinto och började att driva den genom att liksom kasta sig från sida till sida för att få kossan i rätt riktning. Alltså det var sååå jävla häftigt att få sitta på en häst som verkligen har det där i blodet och som KAN det där. Jag visade bara honom vilken kossa vi skulle ”ta” och så gjorde han i princip resten. Gosh, vilken upplevelse. Jag njöt varje sekund!

Efter ett vi fått in den där utbrytaren i skogen igen så gjorde den ett nytt utfall ut på slätten och vi fick göra om samma procedur. De andra var ju lång inne i skogen, så vi fick jobba på där själva.

Och att driva kossorna inne i skogen var ingen lätt match. Särskilt inte för mig som var på kanten. Jag var ju liksom tvungen att se till att de inte bröt ut för långt åt sidan heller. Pheew! Alltså det var riktigt svettigt, kul och vi höll ett bra tempo där på slutet. Önskar att jag hade haft en kamera på min hjälm så att jag hade kunnat visa er allting :) Efter ungefär fyra timmar så var vi färdiga och red hemåt.

Cattle driven var lätt den enskilt bästa upplevelsen  för mig på hela resan. Att få riktigt jobba som en cowboy med en häst som visste vad han gjorde, att få tänka, planera, svettas och ha kul. Ah, det var grymt :)

Framme på ranchen tränsade vi av hästarna, lossade sadelgjorden och gick in för att äta lunch.

Förutom att rummen var helt underbara, så var maten helt perfekt. Riktigt välgjord och supergott! För att inte tala om alla som jobbade där som var helt underbara människor hela högen. Såå trevliga!

Efter lunchen kunde vi sitta på verandan och ta det lugnt ett tag innan nästa ridpass. M’s jeans gick sönder i driven när han drev kossor genom skogen. Tough, just like a real cowboy ;)

En himla söt filur som bodde på gården.

Innan vi gav oss ut på nästa ridtur gjorde vi ett litet pit stop vid vattenhålet.

Härligt

Efter en ganska tuff förmiddag var vi ganska trötta, så det var en lugn eftermiddagstur upp på ett berg. På väg tillbaka red vi genom en tät skog när vi plötsligt hör ett konstigt ljud uppifrån ett träd som vi står vid. Alltså jag var HELT SÄKER på att det var en björnunge i trädet. HELT säker! Och ni kanske vet hur rädd jag är för björnar.. Goosh! Mitt hjärta stannade nog där för ett tag. Det finns ju dessutom massor med svartbjörnar där i skogen. Som tur var, så var det bara två träd som stod och gned sig mot varandra. Men ljudet alltså.. så konstigt. (Och SÅ likt ett björnläte).

När vi kom hem igen hade vi varit ute i sadeln i sammanlagt sju timmar. Det kändes i rumpan, kan jag säga :)

Så himla nöjd med min Tinto. Fina fina killen!

Danska Heidi och Cowboy Carl (där snackar vi riktig cowboy!)

Gårdsutsmyckning.

Efter den sista ridturen åt vi middag och sen fick jag och M sitta och leta hotellrum inför kommande natt mellan Price Canyon och San Antonio. Lite drygt. Och bäst täckning fick man utomhus, men jag vågade inte sitta där då jag var för rädd för björnen :) Den brukade komma ner mot gården och gå igenom soporna och det var inte långt därifrån. Lite senare hörde vi hur hundarna sprang iväg dit och skällde…

Men vilken toppendag vi hade! Och att jag äntligen fick vara en cowgirl på riktigt. Ååh, det var verkligen en dröm som kom i uppfyllelse :)

Austin. Blått. Kärlek. Guld.

Köpte den här fina smyckeshållaren i USA. Den är från Urban Outfitters, så den kanske finns i Sverige också. Jag blev bara så himla kär i den så ett köp var ju ett måste! Sen älskar jag örhängen och att få ha dem framme i en fin hållare är ju perfekt :)

Dessa gitarrer köpte jag i Austin (som jag ska skriva om snart). Jag gillade dem och de får påminna mig om en trevlig stad :)

Och på en annan butik i Austin hittade jag så sjukt billiga smycken. Ringar för under 30:- som var såå fina. Den blå, turkosa, svarta och den med vita pärlor köpte jag där. Love them!

Jag hade verkligen kunnat shoppa hur mycket som helst i USA, förutom det faktum att jag inte KUNDE shoppa hur mycket som helst eftersom min ekonomi och väska satte gränserna. Grrr!

Nu är ju klockan bara kvart i ett och jag känner mig faktiskt lite trött. Yeay! Kanske kan vi vända tillbaka dygnet nu då.. Vi håller tummarna för det, natti natt

På väg. Här snackar vi mitt i ingenstans

När vi kom dit var det lunchdags, så vi satte oss ner tillsammans med  de andra gästerna och åt av den jättegoda maten. Sen fick jag låna mig ett par boots och så var det dags för första ridpasset.

En något övertänd Linnéa i filmen, haha. Men visst förstår ni varför jag älskade rummet? Så jäkla fint och charmigt :)

En ganska glad cowgirl :) Det blåste dock väldigt mycket så jag fick knyta hatten jäääättehårt

Lovely!

Tillbaka på stallplanen efter ridturen. Första ridturen var en s.k. ”orientation ride” där de liksom vill kolla hur mycket vi kan rida och sådär. Det var jag, M, en fransyska och ett tyskt par som hängde med Jan, en av dem som jobbar där. Allt gick jättebra förutom när jag, fransyskan och tysken galopperade över äng och tyskens häst snubblade över en grästuva och föll omkull. Världens otur alltså! Hästen blev halt och vi var tvungna att avbryta ritten och leda tillbaka honom. Tysken klarade sig ganska bra, men fick en sträckning i nån muskel i benet som gjorde att han inte kunde rida dagen efter. Så himla tråkigt.

Det här är min fina Tinto. Han var verkligen en toppenhäst och jag hade honom alla dagar som vi var där.

Huslängan. Där jag står är kontoret, i mitten är ”vardagsrummet/matsalen” där vi åt alla måltider. Där fanns också soffor och ett biljardbord. Längst ner är alla rummen.

Verandamys med gårdens björnvakter.

Tuesday

Joe var en riktig cowboy som jobbade med hästarna och boskapen på gården.

Det var såå underbart att äntligen vara där!

Vi såg sådana här skyltar när vi körde runt i Californien. Vi förstod att det var någon galning, men kanske inte att han var såhär knäpp.

Han har ingen plan B för han är så säker på sin sak. Det är nästan så att jag vill flyga tillbaka dit och vara där när han vaknar upp den 22:a bara för att se hans min… Blir han lättad eller bedrövad över att det inte blev som han förutspådde?

Pinuppan från Far far hill