Ja, det kan man ju verkligen fråga sig ibland och det är det nog många som gör. Varför vill man lägga ut sitt liv på internet? Varför vill man dela med sig av så mycket av sig själv till så många andra?
Jag tror att, om man går djupt i frågan, så handlar det väldigt mycket om ett bekräftelsebehov, även om det inte är något som man kanske inser alla gånger. Samma anledning till varför människor skriver statusuppdateringar på facebook och lägger upp bilder från sin senaste semester. För att man vill ha en tumme upp, visa dem där hemma att man har det bra eller för att få en snäll kommentar. Även om alla statusuppdateringar på facebook också är ett slags microbloggande, så är det ändå bara bloggarna som man kan titta konstigt på. Varför vill man lägga ut sig själv på internet sådär? Människor som inte bloggar är nog mest tveksamma till biten med att dela med så mycket av sig själv till så många okända människor. På facebook är det ju bara bland vänner…
Visst tänker jag ibland på vilka det är som kan tänkas vara inne och läsa min blogg. Jag förstår såklart att de finns människor som jag ogillar som är här inne, människor som vill ”snoka” och hitta fel. Lyckligtvis har jag haft en väldigt liten del elaka kommentarer på min blogg och det är jag väldigt tacksam över. Om jag själv hamnar på en blogg som jag av någon anledning stör mig på, så klickar jag ju bara vidare. Tänk vad fint om alla skulle göra så istället för att sprida negativitet och hat omkring sig. Jag är inget fan av att ”vända andra kinden till”, men i det här fallet så kan jag inte se något positivt på att anonyma ”haters” klankar ner på någon annan och jag hoppas att alla mina läsare håller med mig.
Jag vill dock inte lägga fokus på negativa bloggbesökare, utan istället lyfta fram alla fina människor som man faktiskt får förmånen att lära känna via varandras bloggar. Även om mina stammisar absolut inte vet allting om mig, så känns det ju ändå som att vi är vänner på något sätt. Jag tar ju med mig delar från era liv in i mitt. Jag får erfarenheter från era erfarenheter och historier och berättelser om liv som inte är mitt. Det är ganska häftigt ändå när man tänker på det, att jag när jag sitter och fikar med några ”vanliga” vänner, kan ta upp exempel från era liv och prata om det så som jag pratar om mina ”vanliga” vänner. ”Men vet du, jag känner en tjej som också har varit där och rest precis” eller bara det att jag kan komma och tänka på en bloggare när jag hör en viss låt som hon gillar eller när jag lagar mat efter hennes recept. Jag tycker att det är häftigt! Kanske finns jag med i någon annans liv också, även fast vi aldrig har träffats :)
Så en anledning till varför jag bloggar är mycket på grund av alla människor som jag möter via bloggen. Tänk så mycket inputs och tankar jag får från erat håll och vilka fina kommentarer ni lämnar! Josefin skrev en sådan fin kommentar för någon dag sedan, och sådant är så himla kul! Jag blev glad i hela kroppen :)
Sen tror jag att det är ganska några av er som har varit med länge. Minns ni när jag bodde i Uppsala och träffade M till exempel? Eller när jag pluggade i Sundsvall? När jag köpte Signe och när jag började jobba på Maxi? Och det är i sin tur många som jag själv har följt under en väldigt lång tid.
Jag har skrivit dagbok sedan -99 och när jag började blogga flyttade den liksom ut på internet. För mig är det en sådan himla stor del av mitt liv, att jag knappt kan tänka mig ett utan bloggen. Här delar jag inte med mig särskilt mycket av mina allra innersta tankar, men det blir ändå en slags ventil utav det. Det känns faktiskt väldigt konstigt att tänka tanken på att sluta då jag liksom alltid har bloggat. Jag vet dock att det kommer att komma en dag då jag, på grund av mitt kommande yrke, inte kommer kunna ha kvar bloggen. I alla fall inte som den är i dag och det känns, som sagt, konstigt.
Om bekräftelsebehovet var det djupa svaret på frågan så blir mitt intresse för foto och att skriva det ytliga. Från första början är det ju det som det handlar om, att jag hittade ett sätt att kombinera dessa två intressen i och med bloggen. Jag tycker att det är superkul att blogga, även fast det ibland blir ganska mycket överhängande måsten utav det. Jag försöker att blogga ”för min skull”, men på något sätt blir det ändå svårt. Jag vill ju ha läsare som kommer tillbaka, jag vill ha läsare som gillar min blogg och jag blir glad varje gång jag ser att någon tycker att min blogg är tillräckligt fin eller intressant för att man ska vilja klicka in här och följa den.
Om man säger att man helt bloggar för sin egen skull, så ljuger man (om man nu inte har en låst blogg där ingen annan läser). I så fall skulle man skriva word-dokument istället för att lägga ut det för allmän beskådan.
Nu kanske min text blev väldigt snurrig här, men så får den bli för så är mina tankar just nu också. Men det vore lite intressant att se hur ni ser på det här? Varför bloggar ni? Vad tycker ni är roligast med bloggandet? Eller, om du inte har någon egen blogg; vad tycker du om att läsa bloggar? Varför gör du det?
(Men varför bloggar jag så mycket just NU? – Jag måste plugga såklart… Oh baby, you know me! 
)
och för att jag vill hitta en massa nya favoriter och tidsfördriv :D
