Denna tokvarma sommar har haft mycket i sin famn, men långa sköna promenader är inte ett av det. Signe är ju ganska bekväm av sig och att motivera henne i värmen är liksom omöjligt. Så träning och motion har det blivit för lite av från och med juli för lillkorven och nu är det dags att träna upp hennes kondis igen. Men även om det var svalt ute i kväll så jobbar inte de där fyra små tassarna så himla snabbt. Hon ids liksom inte ens trava i normal gåtakt, utan går bara supersakta. På nästan två timmar kom vi 5,5km… ingen vidare snitthastighet alltså. En räddningsaktion för en liten groda han vi dock med på den tiden förstås :) Nu sover Signe gott i hallen efter denna hjälteinsats, min älskade lilla segfis.

En liten del av mig börjar dock noja för att det inte bara handlar om att hon har dålig kondis, utan att hon kanske är lite deppig liksom. Hon kanske tycker att det händer för lite skoj i livet? För lite hundkompisar? Att promenader är trist? För lite bus? Men Signe är ju liksom inte så busig av sig naturligt… Ah, jag vet inte. Ett dåligt samvete är ju i alla fall lätt att klä på sig, men det sitter bara så jävla illa.

Men om jag klär av mig den stickiga trånga koftan av dåligt samvete och granskar mig själv som hundägare, tycker jag nog ändå att jag faktiskt är lite roligare än många hundägare i alla fall. Jag aktiverar Signe hemma och gör trix och grejer och tränar agility och sånt, men kanske räcker det inte i alla fall? Kanske behöver hon en kompis?? Och nej, detta inlägg är inte ett enda långt upplägg för att få Melonen att godkänna ett hundköp till, utan en seriös fundering. Men hur vet en om en hund är lite deppig? Kanske tycker hon att världen är för tyst? Eller så kanske hon bara har blivit gammal och tappat lite spritt i benen…

Hälsningar från oroad hundmoder, vars hjärta bankar så himla mycket för det lilla livet.

Det här är Signe när jag ber henne att lägga sig ner och hon bara är lite halvlydig för att hon tycker att det är kallt om magen. Älskade trollis!

I dag for jag och Signe till Piteå och hälsade på Frida & Marcus, bebisen och hundarna. Drack åtta koppar kaffe, fikade och pratade i kapp om livet. Jag är så glad att jag har fått träffa dessa goa vänner :)

I dag  har vi träffats med cavaliergänget och tränat agility. Så himla roligt, som vanligt :) Även om Signe kan ha liiite svårt med fokus i bland och jag får träna mycket på tååålamoooood… haha. Signe tycker i alla fall att det är jätteskoj med agility!

Eftersom jag flyttar hem om en vecka så var det här sista träffen med gänget för oss. Jag kommer ju dock tillbaka om 15 månader och så funderar jag på att styra upp ett gäng i Luleå när jag kommer hem. Det är ju bara så roligt!

Här kommer lite bilder från kvällen. Och som ni ser, har jag ju världens gölligaste tjej! :)

I dag blir Signe fyra år gammal. Hipp hipp hurra! Jag hade tänkt ta henne till hundcaféet och så skulle hon få välja vad hon ville från menyn, hehe. Känner mig dock för fattig så hon fick nöja sig med en frukost på sängen ;)

Den här bilden fotade Annica på Signe i lördags. Åh vad jag älskar den! Helt underbar! Hon är så himla söt och man ser att hon har haft en rolig promenad med tanke på hur skitig hon är ;) Den är tagen medan hon jagade löv – hennes favoritsysselsättning…

På lördag morgon var jag ute på en långpromenad tillsammans med tre andra mattar och deras hundar. Jag var rätt förkyld så jag var ganska seg, men Signe var nog sprallig nog åt mig också. Det var så roligt att se henne så glad och emellanåt till och med sugen på att ”närkontakts-busa” med de andra hundarna :) Signe är ganska blyg och det tar ofta ett tag tills hon smälter och vill busa, och innan dess kan hon vara ganska försiktig. Därför blir det extra roligt för mig att se. Och roligt hade hon!

Min pärla!

Alla hundarna (fyra cavalierer, en golden och två pudlar) samt två av fyra mattar :)

Jag kooommmeeeer!

Lövjägarna…

Fina fina Ting! Älskar verkligen den här färgen på cavalierer

Pudelbus!

Såhär skitig var Signe efter promenaden. Haha. Det ser nästan ut som att hon skäms, eller hur? :) Sötbullen!

Två taggade cavvisar :)

Det är så roligt att träffa andra hundägare och hitta på sånt här. Det kommer jag att sakna när jag flyttar hem till Luleå igen, där jag inte har ett lika brett hundkontaktnät ;) Men det får en väl ändra på!

Jag var för övrigt inte kompis med min kamera den här promenaden. Bilderna blev oskarpa nå djävulskt… Får lära mig av det och ta bättre bilder nästa gång, helt enkelt.

Glada vovvar! Melker & Signe 2011

Jaa! Det är en glad Linnéa som skriver här nu. Jag och Signe var ju till veterinären i dag och de bedömde skadan på klon så pass liten att man inte skulle behöva göra någon operation. Så himla skönt. Då slapp ju Signe bandage och tratt och hela den där grejen och allt blev ju typ hälften så dyrt. Jag är ju så orolig att det ska hände något när Signe ska få lugnande/bli sövd så det var himla skönt att slippa det också. Dock så måste jag fixa hennes tänder och ta bort tandsten och för det måste man söva henne. Har också funderat på att kastrera Signe för att undvika att hon ska få någon livmoderinflammation (då löper de heller ingenting), så i så fall skulle man ju ta det samtidigt… Men ja, det är så svårt. Det är ju ändå ett ingrepp! Enligt veterinären så var det ju mer risk med att inte göra ngt med tänderna i alla fall än att söva henne och fixa till det så… Jag får fundera på den!

Är det någon här som har kastrerat sin tik? Erfarenhet av det?

Nu ska jag i alla fall äta en försenad lunch och sen ska jag ta med mig min lilla tjockis på promenad. Och det går ju jättebra, för hon har ju inget bandage på tassen! :) Wiiho!

Här ligger hon och har det gott. Helt ovetandes om att hon kommer ruinera matte med en veterinärräkning i morgon. Suck! En bit av en klo har ramlat bort och blottat pulpan så den måste opereras bort för att undvika infektion… Undrar om husse blir glad om han får frågan om att finansiera kalaset?

Nåja. Pengar är ju inte allt i världen men det är ju ett problem när de inte finns… Men huvudsaken att hon mår bra! Och det gör hon iaf fram till operation :)

Ja, alltså när det kommer till hundar i trubbel eller nöd så kan jag liksom inte låta bli att bry mig. Jag har ju ringt polisen angående bortsprungna hundar ganska många gånger (sex gånger för att vara exakt) och jag tror att antalet räddningsinsatser är lite en kombination av att:

1. Hundar i nöd dras till mig. De liksom känner min godhet. Sen lyckas jag alltid charma dem till mig med lite hjälp av något gott som jag har i fickan.
2. Jag agerar direkt och står inte och funderar på om det finns något jag kan göra, utan gör så som jag hade velat att någon annan gjorde om det gällde Signe. ”Bibbidipp-i-diii, till eder hundsättning!” ropar jag, sträcker upp ena armen i luften medan manteln svajar i vinden. Ja, ungefär så.

Och så i dag var jag ju där igen; och brydde mig. Men. Jag. Kunde. Inte. Låta. Bli.

Vi skulle titta på M när han spelade basketmatch i dag och på väg in i sporthallen så ser jag en sööööt liten cavalier som står uppbunden utanför. Jag stod såklart emot den spontana ingivelsen att gå ner på knä och prata med den på bebisspråk utan gick istället in i hallen. Funderade på vem som lämnar sin hund utanför en sporthall sådär… Hmm.. Så hade ju inte jag gjort i alla fall. När halvtid kom så ville jag ”röra på mig lite”. Läs: Se efter om hunden fortfarande satt kvar där ute. Till min stora förvåning så gjorde den ju det. Ungefär en halvtimme efter att jag gått förbi där senast. Och hur länge hade den suttit där innan jag kom först? Troligtvis minst 45 minuter. I anslutning till entrén satt en vaktis och jag frågade honom om han visste vems hunden var. Han visste inte. Frågade några andra som jag träffade på, men ingen hade någon aning men hade sett att den suttit där ute ganska länge. Då gick jag ut till hunden för att kolla läget lite. Det har ju inte varit kallt ute i dag, bara någon enstaka minusgrad, men det blir ju ändå väldigt kallt att stå med små små tassar på en isfläck i sådär länge då man inte kan springa runt och hålla värmen på vanligt sätt. Hunden skakade lite när jag kom dit och trampade med tassarna för att lyfta dem från den kalla marken. Jag höll tassarna i händerna, värmde dem lite och strök på hunden så att den skulle få upp lite värme.

Jag vet att det inte är så uppskattat att man pratar med hundar som står uppbundna utanför affären eller liknande, men om ägaren hade kommit då och blivit arg så hade jag faktiskt totalt struntat i det och att jag ”kanske inte borde”. För i mina ögon så var det fel att lämna hunden där och jag hade inte kunnat strunta i en hund som kanske for illa på det där viset. Hunden hade ju kunnat få köldskador. Och bara de faktum att den behövde stå där och frysa så pass länge var liksom nog för mig. Gick tillbaka in till vaktis och frågade om det var okej att jag band upp hunden precis innanför entrén istället så att den slapp frysa. Det var okej så jag gjorde det. Kände mig nästan dum som var där och knöt upp kopplet, som att jag skulle stjäla en bil eller något, men jag gjorde det ändå. Knöt fast hunden två meter bort inne i värmen och det kändes bra i mattehjärtat. En mycket större hund kanske inte alls skulle bli påverkad av kylan sådär, men jag tänkte ju bara på hur mkt Signe skulle frysa av att stå ute sådär och med tanke på hur hunden stod och trampade så var det nog inte någon särskilt trivsam plats att vara på för den heller…

Jag tror inte att ägaren till hunden ville vara elak eller dum mot sin hund. Hen älskade säkert sin hund lika mycket som jag älskar min, jag tror snarare att det handlar om okunskap. Okunskap om hur en hund blir påverkad av att stå på kylan sådär, hur svårt det är att hålla värmen när man står uppbunden med ett kort koppel och hur lätt det är att någon knyter upp kopplet och faktiskt går i v ä g med din hund. Alla vet faktiskt inte sådant även om det känns väldigt basic enligt mig.

Kanske ett hundkörkort hade varit bra ändå, va? Tycker ni att jag brydde mig för mycket? Hur hade ni gjort? Jag övervägde ju såklart att gå in i de olika sporthallarna och fråga vems hunden var, men det kändes som att jag verkligen skulle ha kastat paj i ansiktet på någon då som kanske faktiskt inte menade något illa. Förstår ni? Därför kändes det då som en bättre lösning att bara flytta in hunden sådär.

Hittade den här videon hos Fredrik Steen, och fy vad jag fick dålig energi i kroppen av att titta på den. Jag förstår om ni inte vill göra det, men samtidigt är det bra att väcka frågan och tankar om hur man inte bör agera. Hundar är inga leksaker man ska ha till sina barn och de är djur som ska bli behandlade med respekt. Det är så tydligt i den här filmen att hunden INTE mår bra, men att den är lydig och gör som husse (som är så sjukt dum i huvudet att jag inte vet var jag ska börja…) säger. Usch, stackars hund :(

Filmen är ett utmärkt exempel på hur man INTE ska lära sina barn att umgås med djur.

Signe tycker om barn och är gärna med dem, däremot skulle jag aldrig låta ett litet barn vara ensam med Signe utan att jag har koll (på hund och barn).

Det här är Signes nu-skyndar-vi-oss-hem-jag-har-hittat-en-superpinne-min.

Då är det bara att hänga med! Helt plötsligt var inte tröttisen så trött längre.

God morgon!

Jag har promenerat med två lurviga rumpor i dag. Den stora bor i huset där jag hyr min lägenhet.

Inte helt lätt alla gånger då en drog framåt och en bakåt, men mina armar satt fast som tur var ;) Kunde iaf passa på att njuta av vårt vackra vinterland. Jag älskar Norrland!

Hej.

I dag har vi varit med Signe till veterinären för att kolla hennes hörsel.

Vi tar det från början; sedan ungefär ett halvår tillbaka så har jag tyckt att Signe har blivit så nonchalant när man är ute och går med henne. Hon lyssnade inte så bra på inkallning och liksom tappade lite fokus samtidigt som hon ibland kunde vara väldigt lydig. Då hon var lydig och kom som en pil på inkallningen var när hon tittade på mig, men när hon hade ryggen mot och gick och nosade på något så var det svårt att få hennes uppmärksamhet. Jag tänkte länge att hon liksom var i hennes egen lilla värld och kopplade bort allt det andra.

Jag märkte att hon lyssnade väldigt dåligt på rösten så jag försökte ta bort mitt kroppsspråk när vi kommunicerade och försökte att bara använda alla de ord som vi alltid kört för att träna på det, men det gick dåligt. Om hon stod en bit bort och väntade på min inkallning och jag ropade HIIIIIIIIIT, så kom hon inte. Men om jag så bara klappade med ett litet finger vid sidan av låret så kom hon som ett skott. Sådana gånger var det ju inget fel på hennes fokus men hon lyssnade inte alls på mina ljudliga kommandon.

Jag har nästan skämtat om att ”hon har gått och blivit döv” och jag har varit arg på henne många gånger för att hon inte lyssnar när hon faktiskt VET.

Och så när jag var i USA fick jag höra att Signes mamma hade blivit döv. Ja… Då kändes det bara så självklart. Hon är ju det. Hon hör ju ingenting. Och fy så jag skämdes och ångrade alla gånger jag varit arg på henne för att hon inte lyssnat och hon inte förstått varför. Usch. Mina tårar rinner när jag skriver det här för det känns så himla tråkigt. Att jag varit dum mot henne när hon inte vetat eller kunnat göra bättre. Min lilla tjej. Jag ville aldrig vara arg och dum mot dig!

Så när jag kom hem från USA ringde jag till veterinären direkt och bokade en tid för att kolla hennes hörsel för att liksom få det svart på vitt. Även fast jag har märkt ännu tydligare nu då jag kommit hem att hon inte hör mig. Ibland kan hon reagera på något ljud, men det är sällan. Man kan liksom stå och skrika LEVERPASTEJ BORTSKÄNKES bredvid henne och hon reagerar inte.

Och i dag for vi dit. Veterinären tittade i hennes öron men såg inget konstigt. Sen lyssnade hon på hennes hjärta (som lät så bra så) och sedan fick hon en spruta som gjorde att hon blev så trött, så trött. Hon somnade på bordet i min famn och mina tårar rann för jag är så rädd för det där. Rädd att hennes hjärta ska sluta slå eller snarkningarna sluta. Men det gick bra. Hon sov så gott och veterinären satte några små hörlurar i hennes öron och sedan några nålar in under huden på huvudet för att mäta hjärnaktiviteten. Och så kom det ljud i hennes öron och skärmen visade att hjärnan inte reagerade på dem. En vanlig kurva ska gå upp och ner och upp och ner, men hennes var nästan helt rak.

Vi fick papper på kurvorna med oss hem och på dem står det där: ”icke-hörande”.

Jag vet att en hund klarar sig bra utan hörsel och att man mest kommunicerar med kroppen i alla fall, men det känns ändå tråkigt. Det blir ju svårare att släppa henne lös i skogen och tänk om det kommer en bil som inte ser henne och som hon inte hör? Ingenting får ju hända min tjej, ni vet ju det. Men så länge Signe är frisk, mår bra, är glad och finns hos mig så är jag lycklig.

Hon kanske inte hör när jag säger att jag älskar dig, men jag tror nog att hon känner det ändå.

Sömnig tjej kämpar för att hålla sig vaken

Sover sött i väntan på veterinären. Här låg mycket av mitt fokus på hennes lilla mage som gick upp och ner och på snarkande ljud genom näsan. Jag vet att risken är minimal att det skulle hända något, men ändå… Huvva.

Lilla gumman med nålar in under huden. Testet kallas för BAER hörseltest.

Signes resultat. På en hund som hade haft normal hörsel så hade de här kurvorna gått över nästan hela rutade fältet, men som ni ser så blev Signes nästan som ett rakt streck.

På väg hem ♥

Signe har inte alltid varit döv utan det är något som har kommit på senare tid, så vi får helt enkelt lära om oss lite och hitta på nya sätt som gör att kommunikationen funkar mellan oss.

Så var det vardag här igen fastän det är lördag. M for tillbaka till Luleå i dag så nu blev det trist igen. Fast vi ses nog redan till helgen, så det ska nog gå fint det här med :)

När han har varit här så har vi varit ute och käkat och gått på bio, sen har vi varit på musik quiz på Pipes, hälsat på vänner och i går hade jag och två av mina klasskompisar födelsedagskalas för oss, då vi fyllt år i augusti och september. Det var himla mysigt! Och roligt att få ta med M så att han får träffa mina Umeåvänner lite mera. Jag fick den här orkidén på bilden, te, kakor, en jättegullig Linnéa-tavla (måste visa sen) och ett prova på-abonnemang med GLOSSY BOX! Woooho! Det ska bli jättekul :) Ska dock vänta med att beställa den eftersom vi åker till staterna snart och då hinner jag bara få ett paket innan dess.

Efter att jag kört M till bussen i dag så stack jag iväg till en veterinärklinik och köpte ett foder till Signe. Jag har nog inte berättat det, men hon har haft lite magproblem till och från och då vi var i Spanien spydde hon och mådde dåligt så mamma tog henne till veterinären. Där fick hon magmedicin och ett specialfoder som hon skulle gå på ett tag. De hittade inget fel på henne, men magen blev bättre med fodret. Men nu senaste 1,5 veckan så har jag liksom fasat ut det fodret och tänkte ersätta med hennes gamla (som är för känsliga magar och innehåller lite spannmål), men så i natt ville hon gå ut vid 4-tiden vilket inte är ett gott tecken. När jag gick ut med henne ville hon som bara äta gräs och när hon gör sådär så är det för att hon liksom mår illa, vilket jag förstår, är för att magen är ”tom” (fast hon har tillgång till mat såklart). Då får jag lura i henne lite mat så brukar det bli bättre. Men jag kände bara direkt att nej, hon måste få gå på det här veterinärfodret ett tag till, om nu inte hela livet till och med.

MEN! Problemet med veterinärfoder är att de bara går att köpa på veterinärstationer och att de flesta sådana inte har öppet på lördagar. Skrev i ett hundforum för Umeå på FB och frågade om ngn hade lite av det fodret hemma, men då fick jag tipset om en klinik som har öppet lördagar. Vilken grej! Så himla bra. Himla synd bara att de bara hade gigantiska fodersäckar, så jag gick därifrån sen 600:- fattigare… Men vad gör man inte för sina små hjärtan?

Nu ska jag ta med mig Signe och åka iväg till Angie och kolla på film. Hoppas ni får en fin kväll ni med. kram!