Inte trodde jag att en liten människas bakhuvud kunde framkalla sådana kärlekskänslor. Det blir liksom hjärtsnörp här hos mig när jag ser hur det fjuniga lilla huvudet vrider och vänder på sig. Rörelserna vittnar om de stora nyfikna ögonen och den fascinerade öppna munnen som jag förstår finns där på andra sidan, även om jag inte ser dem just då. Ibland dras de mot en katt, ibland mammas tallrik. Andra gånger ska Signe studeras ordentligt eller de egna fötterna. Älskade lilla liv, hälften mig – jag är för alltid hundra procent din. 

Min unge! ❤️

​​
Älskar Imse Vimse Spindel


Och är så gullig när han sitter med sin bok.

Jag tänker inte ens bemöda mig att skämmas ett endaste litet dugg över min egen hype över denna unge. Han är bäst! Hoppas alla föräldrar känner som jag om sina småkottar ❤️

Halvåret




I dag blir Sigvard sex månader gammal. Älskade unge!!! Det går så fort tiden nu, usch. Samtidigt är det ju så roligt att se alla framsteg som händer. Men jag vill ändå bara att tiden typ ska stå still. Tänk vilken fin tid i livet – precis just nu.

I dag satt han själv för första gången utan stöd. Vi har börjat med lite mat och han är så hiiiiiimla nyfiken på allt just nu. Han vill gärna vara i famnen – medan han sträcker sig efter allt annat ;) Gounge ❤️

Origamifåglarna


Vi körde precis en liten morgondans här till Home to mama med Justin Bieber. Sigge hade svårt att slita blicken från origamifåglarna i taket. Älskade unge. Vad jag aldrig vill lämna hans sida. Vill se honom upptäcka hela världen. ❤️

Livet som hemmamamma är helt underbart faktiskt. Är noll uttråkad, hundra procent trivsel. Sigvard är en nöjd och glad bebis, sugen på att utforska och observera. Han är trygg men funderar mycket när han träffar nya människor, aldrig rädd. Han sover bra, ammar mycket. Har blivit lång så viktkurvan har inte riktigt följt med, men än är det inget att oroa sig över. Han har så fina tjocka små fingrar som stryker på mig när han ammar, eller ”kliar” på sängen när han sover. På skötbordet snurrar han runt som ett grillspett, så många byten görs stående. Han trivs bäst på mage där han kan känna och titta på det som finns framför honom. Han tycker om att bada och när mamma och pappa sjunger och dansar. 

Fem och en halv månad. Nu får det faktiskt sluta gå så himla fort här. 


Med pappa och Signe
❤️❤️❤️

 

Signe har installerat sig hos svärföräldrarna

Lille sjuklingen

Äntligen är vår badrumsrenovering igång som vi pratat om så länge. Vi ska bli med tvättmaskin! Och större badrum! Och vi behöver inte duscha i ett badkar! Ja, ni hör ju hur fint det låter. 

Eftersom vi bara har ett badrum så har vi fått flytta ut under renoveringen och bor nu hos Manges föräldrar. En liten liten människa behöver mycket mycket packning, konstaterade vi. Phew! 

Sigvard är för övrigt lite krasslig nu. Snorig och hostig :( Hoppas han kryar på sig snabbt, för det är inte roligt. Kunde jag ta all hans sjuka så skulle jag. 

10584630_423300644526194_1498456300_n

I går var vi på sjukhuset på ett återbesök för att kolla upp Sigges nyckelben. Det bröts under förlossningen, men nu är det bra igen. Det verkar inte som att han har haft ont, men han rörde inte armen så mycket i början. Nu används den dock för fullt :) Skönt!

-30 var det i går. Riktigt kallt! Jag känner att jag lätt blir lite nojig över att ha honom ute i den här kylan. Köpte en åkpåse till babyskyddet häromdagen. Känns bra att ha det och inte bara en filt när det handlar om sådana här temperaturer. Men det är ändå snabba puckar som gäller när vi går till eller från bilen. Jag engagerade både svärfar och pappa med vår transport till sjukhuset i går för att få hjälp att köra fram bilen här hemma och sedan få hjälp vid sjukhuset för att slippa gå från parkeringen som ligger så långt från entrén, allt för att undkomma kylan så mycket som möjligt. I dag är det dock milt väder och vi har bara haft 16-18 minusgrader. Känns ju varm när en haft 25-30 minusgrader i flera dagar :)

Nu kollar Mange på På spåret med Sigge i famnen, Signe snarkar bredvid oss i soffan och jag käkar popcorn. En perfekt fredag :)

 

IMG_3594

Sigvard 5 timmar gammal

Tisdagen den 8:e december, två veckor efter BF, kom han äntligen. Vilken lång väntan och vilket maratonlopp det blev. Sigvard heter han och han vägde 4360g och var 52cm lång när han kom. Han är helt underbar och allt vi kunnat drömma om :) Tänk att jag är mamma till en sådan fin liten son! Hjärtat svämmar över :)

Vi lever i den berömda bebisbubblan här hemma och bara myser och gör så lite som möjligt. I dag tog vi första barnvagnspromenaden och i går tog vi första badet hemma. Vi fyller inte dagarna med så mycket måsten med andra ord, utan försöker vila när han vilar och julmyser tillsammans som familj  (familj!!!). Han är så mysig, min pojke! Och fin! Och söt! Och helt perfekt! Och jag vill som bara pussa på honom hela tiden! Fast när han sover gott i vaggan så är det ganska skönt också. Då kan jag nöja mig med att bara titta så att jag inte väcker honom ;)

Ja, men hur gick det till då när han kom till oss?

Förvärkarna började natten mot söndagen och vattnet gick senare på dagen. På söndagkväll for vi in för en kontroll efter att ha diskuterat med förlossningen via telefon. Det var lite osäkert om vattnet hade gått först och då ville de kolla. Vattnet hade gått men jag var bara öppen typ 1 cm, så vi for hem igen. Jobbig grej det där med att ha värkar i bilen… Fick en sovdos med mig hem och kunde sova några timmar innan förvärkarna kom igång igen.

Vi for in på förlossningen vid 17-tiden på måndagen. Då var jag bara öppen 3 cm, så jag fick ta ett bad först och försöka slappna av i förvärkarna. Det var inte lätt! Till min stora glädje hjälpte det och när jag steg upp var jag öppen 4 cm och kunde få epidural. Tack gode gud för epiduralen. Jag hade helt ärligt inte klarat det utan. Jag hade ju redan haft förvärkar i över ett dygn, vilka jag upplevde som väldigt jobbiga. Det är så intressant hur olika förlossningar kan bli, kännas och upplevas. Vissa tar ju alla förvärkar hemma utan problem, medan jag tyckte att det var en kamp. De första förvärkarna gick bra att möta med andning och avslappning, men det blev svårare och svårare på slutet.

För att beskriva en lång förlossning kortfattat; så efter epiduralen hände ingenting. Jag stannade vid 4 cm och fick dropp för att hjälpa värkarna på traven. Men ingenting hände. Vi tog en paus på fyra timmar mitt i natten för att jag skulle få vila, men jag kunde inte sova någonting. På morgonen körde vi igång igen med ännu mera dropp och tids nog öppnades jag mer än 4 cm.

Jag har svårt med tidsperspektivet där på slutet, men helt plötsligt var vi där och jag skulle krysta ut honom. Att krysta var faktiskt bara skönt på något sätt, det var jobbigare mellan krystvärkarna. Jag kan säga att jag har tackat gud för lustgasen också ;)

Mina krystvärkar var dock inte heller tillräckligt starka och han ville som inte riktigt komma ner helt, så han fick hjälp ut. Jag tror att det var sex stycken barnmorskor, läkare och undersköterskor inne hos mig på slutet. Det var väldigt nära att det blev ett akutsnitt, men han kom ut på sista ”chansen”. Jag var så slut. 18 timmar tog det från att jag var öppen 4 cm. Tänk att jag ändå fixade det. Vilken häftig grej det är att föda ett barn. Känner mig som världens jävla powerwoman. Mitt under förlossningen sa jag till Mange ”alltså fattar du nu varför man firar morsdag!?” haha. För att det är en jäkla insats alltså detta med graviditet och förlossning!! Hylla den som hyllas bör :) Men det är ju också en stor ära att få ge ett liv sådär, jag hade inte velat ge det uppdraget till Mange om det hade gått.

Vi stannade på BB tills på fredag, så vi var där tre nätter. Vilken fin personal det är på förlossningen och BB. Verkligen superfina! Vi hade en bra tid där och både jag och Sigvard fick OK-stämpeln på fredag eftermiddag och fick åka hem. Det kändes helt rätt att åka hem då även om det var lite nervöst att gå utanför tryggheten på BB. Så skönt att inte ha långt hem en sådan gång då vi var så nojiga över att han skulle vakna i bilen och vara ledsen :)

Mange har ju varit en sådan klippa i allt det här. Jag är så otroligt glad och tacksam över att just han är pappa till Sigvard och att just han fanns och finns vid min sida vid tiden innan, under och efter förlossningen. Han är bara bäst. Det här äventyret som vi är mitt uppe i nu, som nyblivna föräldrar, kan ju kännas lite läskigt emellanåt. Men med honom vid min sida känns det som att vi är ett sådant bra team och ingenting blir för svårt. Åh vad jag älskar mina killar!! Nu har jag två kärlekar i livet, vilken lycka. Och så Signe såklart ;)

IMG_3816

Sigvard en vecka gammal

Nu ska vi se solsidan i väntan på att Sigge vaknar och vill käka. Hoppas på en bra natt med myyyyycket sovande bebis!

Hur mycket kan en titta på en sovande bebis på natten förresten? Jag är så nojig och kan studera hans andning och fundera över om han andas för fort, är för varm, kan få filten över ansiktet, kommer kräkas när han ligger ner och så vidare… Nu börjar livet som ständigt orolig, I guess… :)

Det blir ett kärt bekymmer ♥

Livet!!! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Nej, det blev inget novemberbarn. Nu är det första december och vi är sex dagar över tiden. Hallå, det var ju inte så det var tänkt! :)

IMG_3539

Mange jobbar ju på i väntan på bebis och jag försöker spendera tiden här hemma på bästa sätt. Det är lätt att tänka i förväg att det ska bli så skönt att bara ligga hemma och kolla på serier, men det blir rätt trist i längden… Jag vill i alla fall kunna gå ut och gå, baka och… städa. Ja, till och med det!

I helgen fick ”vi” för oss att möblera om i vardagsrummet för att få plats med både vagga och julgran. Det gick ju smidigt för mig som bara kunde sitta och peka.. haha. Ibland tycker jag lite synd om Mange som får fixa så mycket här hemma just nu med mat och hundpromenader och allt möjligt. Sen kommer jag på hur gravid jag är och hur ont det gör bara att vända sig i sängen, så då går det över ;)

Jag har i alla fall himla tur som har både mamma och pappa och svärmor och svärfar som har hjälpt till med Signes lunchpromenader nu den senaste veckan. Tack!!

Nu får ni också hjälpa till med att hålla tummarna att bebis kommer ganska tidigt i december i alla fall, ok? :)

IMG_3495
Tre dagar över tiden nu och vi väntar och väntar på vår lilla bebis. Jag vet att en egentligen inte får vara otålig efter bara tre dagar men… Ja, nu är vi det ;) Vi vill att han kommer nu! Samtidigt som vi längtar känns det ju helt surrealistiskt och knasigt att tänka att vi snart har vår bebis här och blir en riktig familj. Va! Så knäppt att det inte går att föreställa sig :) Men så himla härligt det ska bli ändå.

Förlossningen känner jag mig nyfiken på. Inte rädd, men jag känner mig ju heller inte särskilt peppad på smärtan om jag säger så. Det ska bli intressant att se hur jag och Mange tar oss an den utmaningen och hur allting blir. Mitt största mål och önskan, förutom att bebis mår bra såklart, är att jag känner ett inre lugn hela tiden. Om jag andas och tar det lugnt blir nog det mesta bra tror jag. Sen får ju allt såklart gå lagom fort och jag vill ju inte spricka nåt osv. Såklart!

Nu ligger jag i sängen med sammandragningar. Stenhård mage som tränar inför det som komma skall :) Min dygnsrytm är lite knas just nu. Vaknar ofta på nätterna och ibland är det svårt att somna om. I natt var jag vaken mellan 03:30 och 06. Var tvungen att stiga upp och äta frukost, haha.

Väntan på bebis hade nog känts lite mindre seg om det inte vore för att jag fått så ont i ryggen och måste göra så lite som möjligt. Det hände nåt med den i söndags och sedan dess har jag inte kunnat gå utan att det smärtar så hemskt längst ner i ryggen på höger sida. Värst är trapporna. Jag trodde först att det var nån nerv i kläm, men det är fogarna som spökar säger sjukgymnasten. De känningar jag haft i fogarna innan det här har inte alls känts såhär. Men det är klart att det blir en stor påfrestning på kroppen med all extra tyngd och en mage som gör att jag inte kan röra mig på det mest ergonomiska sättet. Ryggen vill nog vila nu… Så bebis, kom ut! Apropå tråkigt så har jag i dag t.ex. inte varit utanför dörren en enda gång för att jag ska vila kroppen. Kan inte minnas att det har hänt sedan jag skaffade Signe. Mange har fått åka hem på lunchen för att gå med henne ❤️ Tur att han finns men himla trist för mig!

Lite roligare att vänta på bebis blev det iaf i dag när skötväskan från Littlephant som jag beställt kom hem. Så fin! Längtar tills jag får anledning att använda den :)

IMG_3494
Dags att försöka sova nu. Ha det gott!

Den 4:e juni är det vår tur att få uppleva Håkan på Ullevi. Jag tror att det kommer bli helt fantastiskt :) Jag är inget superfan av livekonserter överlag. Tycker ofta att det blir rätt…trist, även om jag gillar artisten. Nu är inte Håkan Hellström den musik jag lyssnar på allra mest, men jag har sett honom två gånger tidigare och bättre lyckopiller och artist att se live finns knappt, enligt mig :) Så det ska bli såå kul! Frågan är ännu bara hur vi ska lösa det faktum att vi har en liten bebis på 7 månader då…. Men det löser sig. Mange får väl vara hemma med honom i värsta fall :P

Vecka 35 är vi i nu förresten. Det går snabbt framåt! Bara två veckor kvar på jobbet nu. Ska bli väldigt skönt att få komma hem och ”boa” lite sista tiden. Längtar efter vår lilla minimänniska som är där inne i magen :)

mama

En annan gravidmage

Jag har tänkt ett tag nu på att jag vill säga någonting kring det här ämnet, men jag har liksom undvikit det. Med Konflikträdd som mellannamn kändes det lättast så. Men så till slut försvinner möjligheten att låta saker och ting rinna av en och det stannar liksom kvar. Det är väl då det är dags att säga något kanske.

Jag vill inte med det här inlägget knäppa någon på näsan eller ge någon dåligt samvete. Det är väl snarare rädslan för det som har gjort att jag inte tänkte skriva något först. Men jag känner ändå att det är så himla viktigt ämne, för mig och många andra, att jag måste skriva för att sprida förståelse och också med förhoppningen att få folk att kanske tänka till och fundera lite på sitt eget handlande.

Det handlar om kroppen och min relation till den. Jag tror att jag delar dessa tankar med många andra gravida, men det är säkert lika många gravida som inte känner igen sig i det jag skriver. Men nu utgår vi från mig.

Jag var 19 år när jag skrev in mig på viktväktarna första gången. Jag vägde 62kg och tänkte att om jag bara vägde 55kg så skulle jag nog känna mig fin i min kropp. I mina trettioåriga öron så är det ju rent vansinne. Och sorgligt. Sorgligt att jag inte kände mig fin och att jag tänkte att de där sju kilona skulle göra skillnaden. ”Känslan kommer inifrån” är det ju nån som säger och det är ju så himla sant. Jag önskar så att jag då hade haft förmågan att vara nöjd över att min kropp fungerade, att jag mådde bra och att jag inte på något sätt hade en vikt som var ohälsosam eller dålig för mig. Men jag stirrade mig blind på vågen och hade bestämt mig vad som skulle vara lycka för mig.

Hela mitt liv har jag nog egentligen tänkt att lyckan skulle vara linjär med vikten, även fast jag i dag vet att det verkligen inte är så. Jag är mycket lyckligare i dag än när jag var mindre – både vikt- och åldersmässigt. Men ändå, trots att jag anser mig vara en klok person (ja, faktiskt!), så är jag inte helt skyddad från dessa tankar; att smal betyder lycklig o.s.v. Om det är mina egna eller samhällets tankar om kroppen är svårt att säga, det handlar nog om en kombination.

Men i alla fall. Det där var liksom en kort bakgrundsinfo för att få er att förstå att mina känslor och tankar om min egen kropp är ganska komplicerade -som hos så många andra. Även fast det har blivit bättre med åldern så finns mycket av det kvar.

Innan jag blev gravid tänkte jag mycket på hur min kropp skulle förändras (läs: förstöras) av en graviditet. Jag såg med fasa framför mig hur min drömkropp seglade ut i rymden och försvann för att aldrig mer återvända. Det var sådant jag bävade för inför en kommande graviditet. Men när jag blev gravid igen, och fick behålla bebis i magen, var jag så himla glad över det att jag inte hade några tankar alls på min kropps utseende. Det viktigaste var ju bara att bebis fick stanna kvar i magen graviditeten ut, att han mår bra och att allt går vägen. Hur kroppen nu än blir och ser ut blev så långt ifrån viktigt. Att jag brydde mig så lite kring det förvånade mig faktiskt.

Men.

Den där obryddheten kring kroppens vackra vara eller inte vara seglade faktiskt ut i rymden och försvann någonstans där vid vecka 25. Istället kom tankar på att jag var för stor, för tjock, åt för mycket och så vidare. Och jag blir som så himla ledsen av det. Att jag mitt i det här underbara av att faktiskt få äran att vara gravid, att få bära en liten bebis i min kropp, får sådana negativa tankar som liksom lägger en skugga över alltihop. Hoppas ni förstår mig rätt: jag är överlycklig över mitt barn. Jag tycker bara att det är så tråkigt att jag inte bara ska få känna mig överlycklig, utan att även ha tankar om kroppen på det här sättet. Det viktigaste borde ju ändå vara att jag mår bra i kroppen och känner mig frisk, eller hur?

Jag vet att många mår som bäst i sin kropp under en graviditet och det är ju bara för härligt. Det är ju så det ska vara! Men alla gör faktiskt inte det. Den här stora förändringen som händer med ens kropp under en ganska kort period är liksom inte en klackspark för alla (nu pratar jag om förändringen storleksmässigt. Hur en kan må kring hormoner, illamående och annat är ju ett helt annat kapitel).

Jag tror att många ser den gravida kroppen som ett slags undantagstillstånd. Att det 1. är en period då en slipper tänka så mycket på sin kropp och också 2. en period då det helt plötsligt är okej för utomstående att kommentera en gravid kvinnas kropp hur som helst. Alltså på riktigt hur som helst. Och det är lite det jag vill komma till här. Jag får väldigt mycket kommentarer om min gravida kropp från personer som helt ärligt gör det med kärlek och värme. Jag förstår det. Men även sådant som sägs med kärlek kan hamna fel, om ni förstår vad jag menar. Om någon säger att jag är tjock förstår jag att det handlar om min gravida mage å ena sidan. Men å andra sidan säger någon till mig att jag är tjock. Om någon säger att jag har blivit så stor så förstår jag å ena sidan att det handlar om att jag går igenom en graviditet och att kroppen förändras naturligt. Å andra sidan säger någon till mig att jag har blivit stor. Jag har också fått frågan om det verkligen bara är en bebis i magen. Med mera. Nu kanske många skakar på huvudet och tänker att ”vafan, man BLIR ju stor och tjock när man är gravid!” och ja, jag vet det. Det hör till. Men det gör det faktiskt inte roligare att höra sådant utifrån, även fast det är naturligt. För det är inte naturligt att höra sånt. Och att min kropp blev fri att tycka till om helt plötsligt är väldigt underligt.

Jag har säkert själv kommenterat gravida vänner med kärlek utan att tänka efter hur det tas emot eller hur det låter. Därför förstår jag att det inte handlar om att en måste vara dum för att sådana kommentarer ska hoppa ut. Men jag vill få er som läser att tänka till. Måste jag kommentera den här gravida kvinnans kropp på ett sådant sätt? Kan jag säga nåt annat? Kanske funkar det bättre med ”du ser ut att må så himla bra”, ”vad härligt att få bära ett barn!”, ”vad roligt att du ska ha barn” o.s.v. För jag förstår att en vill kommentera graviditeten, det är ju trots allt något väldigt speciellt och härligt. Men försök bara tänka efter vad du säger. Alla (jag) är inte förskonade från ideal kring kroppen bara för att kroppen gör något så extraordinärt som att bära en liten människa inuti.

Dessutom finns väldigt mycket skrivet kring hur mycket en kvinna ska och bör gå upp i vikt under graviditeten. En behöver absolut inte gå upp mer än 12kg t.ex. Alltså va? Jag förstår att det inte är det bästa att gå upp massor med extrakilon, men är det ändå inte bättre att denna korta period i livet bara få koncentrera sig på att må bra i sin kropp, känna efter hur det känns att bära ett barn och bli fri dessa kroppsideal som en (jag) ändå tampas med år efter år? Och bara strunta i det där och gå på känslan? Jag önskar verkligen mig själv den känslan.

Det var nog allt jag fick ner i ord för i dag, kommentera gärna hur ni tänker kring det här. Och jag skriver INTE det här för att någon ska tycka synd om mig på något sätt, utan jag hoppas bara på lite mer eftertänksamhet och förståelse. puss&kärlek

  
Så mysigt när Signe somnat på magen. Jag tänker som att hon och bebis får träffa varandra lite nu, haha. Undrar om hon känner sparkarna? Det lever om en himla massa där inne nu i alla fall. 

Så himla härligt att känna sparkarna förresten. Blir helt glad i kroppen varje gång :)

I november utökas vår lilla familj med en person till. Känns ju helt underbart och overkligt samtidigt. Men vi är redo! Ja, förutom att vi (jag!) gärna hade renoverat kök och badrum innan bebis kommer. Men det får bli som det blir :) Kärleken står vi redo med i alla fall och den flödar redan nu med tankar på det lilla livet. Är så glad att jag ska få bilda familj med Mange som jag älskar så mycket. 

 Jag har också haft turen att få må bra så här långt i graviditeten. Lite illamående, trötthet och ”måste sätta mig ner annars svimmar jag”-känslor, men helt okej. Och det där med cravings? Nä, inget sånt. Förutom sötsaker, men det kan jag nog inte skylla på bebis utan bara min dåliga karaktär ;)

  
 
Det är dock svårt att få tiden att gå ihop nu tycker jag. Det funkar inte att köra på i värsta tempot, men ändå vill jag ju göra allt som vanligt – och lite till. Försöker tänka på att prioritera och ta det lite lugnt.

I dag firar bebis halvvägs till förlossningen – om det mot förmodan är en punktlig en där inne. Punktlighet finns inte i mina gener i alla fall :)