En annan gravidmage
Jag har tänkt ett tag nu på att jag vill säga någonting kring det här ämnet, men jag har liksom undvikit det. Med Konflikträdd som mellannamn kändes det lättast så. Men så till slut försvinner möjligheten att låta saker och ting rinna av en och det stannar liksom kvar. Det är väl då det är dags att säga något kanske.
Jag vill inte med det här inlägget knäppa någon på näsan eller ge någon dåligt samvete. Det är väl snarare rädslan för det som har gjort att jag inte tänkte skriva något först. Men jag känner ändå att det är så himla viktigt ämne, för mig och många andra, att jag måste skriva för att sprida förståelse och också med förhoppningen att få folk att kanske tänka till och fundera lite på sitt eget handlande.
Det handlar om kroppen och min relation till den. Jag tror att jag delar dessa tankar med många andra gravida, men det är säkert lika många gravida som inte känner igen sig i det jag skriver. Men nu utgår vi från mig.
Jag var 19 år när jag skrev in mig på viktväktarna första gången. Jag vägde 62kg och tänkte att om jag bara vägde 55kg så skulle jag nog känna mig fin i min kropp. I mina trettioåriga öron så är det ju rent vansinne. Och sorgligt. Sorgligt att jag inte kände mig fin och att jag tänkte att de där sju kilona skulle göra skillnaden. ”Känslan kommer inifrån” är det ju nån som säger och det är ju så himla sant. Jag önskar så att jag då hade haft förmågan att vara nöjd över att min kropp fungerade, att jag mådde bra och att jag inte på något sätt hade en vikt som var ohälsosam eller dålig för mig. Men jag stirrade mig blind på vågen och hade bestämt mig vad som skulle vara lycka för mig.
Hela mitt liv har jag nog egentligen tänkt att lyckan skulle vara linjär med vikten, även fast jag i dag vet att det verkligen inte är så. Jag är mycket lyckligare i dag än när jag var mindre – både vikt- och åldersmässigt. Men ändå, trots att jag anser mig vara en klok person (ja, faktiskt!), så är jag inte helt skyddad från dessa tankar; att smal betyder lycklig o.s.v. Om det är mina egna eller samhällets tankar om kroppen är svårt att säga, det handlar nog om en kombination.
Men i alla fall. Det där var liksom en kort bakgrundsinfo för att få er att förstå att mina känslor och tankar om min egen kropp är ganska komplicerade -som hos så många andra. Även fast det har blivit bättre med åldern så finns mycket av det kvar.
Innan jag blev gravid tänkte jag mycket på hur min kropp skulle förändras (läs: förstöras) av en graviditet. Jag såg med fasa framför mig hur min drömkropp seglade ut i rymden och försvann för att aldrig mer återvända. Det var sådant jag bävade för inför en kommande graviditet. Men när jag blev gravid igen, och fick behålla bebis i magen, var jag så himla glad över det att jag inte hade några tankar alls på min kropps utseende. Det viktigaste var ju bara att bebis fick stanna kvar i magen graviditeten ut, att han mår bra och att allt går vägen. Hur kroppen nu än blir och ser ut blev så långt ifrån viktigt. Att jag brydde mig så lite kring det förvånade mig faktiskt.
Men.
Den där obryddheten kring kroppens vackra vara eller inte vara seglade faktiskt ut i rymden och försvann någonstans där vid vecka 25. Istället kom tankar på att jag var för stor, för tjock, åt för mycket och så vidare. Och jag blir som så himla ledsen av det. Att jag mitt i det här underbara av att faktiskt få äran att vara gravid, att få bära en liten bebis i min kropp, får sådana negativa tankar som liksom lägger en skugga över alltihop. Hoppas ni förstår mig rätt: jag är överlycklig över mitt barn. Jag tycker bara att det är så tråkigt att jag inte bara ska få känna mig överlycklig, utan att även ha tankar om kroppen på det här sättet. Det viktigaste borde ju ändå vara att jag mår bra i kroppen och känner mig frisk, eller hur?
Jag vet att många mår som bäst i sin kropp under en graviditet och det är ju bara för härligt. Det är ju så det ska vara! Men alla gör faktiskt inte det. Den här stora förändringen som händer med ens kropp under en ganska kort period är liksom inte en klackspark för alla (nu pratar jag om förändringen storleksmässigt. Hur en kan må kring hormoner, illamående och annat är ju ett helt annat kapitel).
Jag tror att många ser den gravida kroppen som ett slags undantagstillstånd. Att det 1. är en period då en slipper tänka så mycket på sin kropp och också 2. en period då det helt plötsligt är okej för utomstående att kommentera en gravid kvinnas kropp hur som helst. Alltså på riktigt hur som helst. Och det är lite det jag vill komma till här. Jag får väldigt mycket kommentarer om min gravida kropp från personer som helt ärligt gör det med kärlek och värme. Jag förstår det. Men även sådant som sägs med kärlek kan hamna fel, om ni förstår vad jag menar. Om någon säger att jag är tjock förstår jag att det handlar om min gravida mage å ena sidan. Men å andra sidan säger någon till mig att jag är tjock. Om någon säger att jag har blivit så stor så förstår jag å ena sidan att det handlar om att jag går igenom en graviditet och att kroppen förändras naturligt. Å andra sidan säger någon till mig att jag har blivit stor. Jag har också fått frågan om det verkligen bara är en bebis i magen. Med mera. Nu kanske många skakar på huvudet och tänker att ”vafan, man BLIR ju stor och tjock när man är gravid!” och ja, jag vet det. Det hör till. Men det gör det faktiskt inte roligare att höra sådant utifrån, även fast det är naturligt. För det är inte naturligt att höra sånt. Och att min kropp blev fri att tycka till om helt plötsligt är väldigt underligt.
Jag har säkert själv kommenterat gravida vänner med kärlek utan att tänka efter hur det tas emot eller hur det låter. Därför förstår jag att det inte handlar om att en måste vara dum för att sådana kommentarer ska hoppa ut. Men jag vill få er som läser att tänka till. Måste jag kommentera den här gravida kvinnans kropp på ett sådant sätt? Kan jag säga nåt annat? Kanske funkar det bättre med ”du ser ut att må så himla bra”, ”vad härligt att få bära ett barn!”, ”vad roligt att du ska ha barn” o.s.v. För jag förstår att en vill kommentera graviditeten, det är ju trots allt något väldigt speciellt och härligt. Men försök bara tänka efter vad du säger. Alla (jag) är inte förskonade från ideal kring kroppen bara för att kroppen gör något så extraordinärt som att bära en liten människa inuti.
Dessutom finns väldigt mycket skrivet kring hur mycket en kvinna ska och bör gå upp i vikt under graviditeten. En behöver absolut inte gå upp mer än 12kg t.ex. Alltså va? Jag förstår att det inte är det bästa att gå upp massor med extrakilon, men är det ändå inte bättre att denna korta period i livet bara få koncentrera sig på att må bra i sin kropp, känna efter hur det känns att bära ett barn och bli fri dessa kroppsideal som en (jag) ändå tampas med år efter år? Och bara strunta i det där och gå på känslan? Jag önskar verkligen mig själv den känslan.
Det var nog allt jag fick ner i ord för i dag, kommentera gärna hur ni tänker kring det här. Och jag skriver INTE det här för att någon ska tycka synd om mig på något sätt, utan jag hoppas bara på lite mer eftertänksamhet och förståelse. puss&kärlek
