mama

En annan gravidmage

Jag har tänkt ett tag nu på att jag vill säga någonting kring det här ämnet, men jag har liksom undvikit det. Med Konflikträdd som mellannamn kändes det lättast så. Men så till slut försvinner möjligheten att låta saker och ting rinna av en och det stannar liksom kvar. Det är väl då det är dags att säga något kanske.

Jag vill inte med det här inlägget knäppa någon på näsan eller ge någon dåligt samvete. Det är väl snarare rädslan för det som har gjort att jag inte tänkte skriva något först. Men jag känner ändå att det är så himla viktigt ämne, för mig och många andra, att jag måste skriva för att sprida förståelse och också med förhoppningen att få folk att kanske tänka till och fundera lite på sitt eget handlande.

Det handlar om kroppen och min relation till den. Jag tror att jag delar dessa tankar med många andra gravida, men det är säkert lika många gravida som inte känner igen sig i det jag skriver. Men nu utgår vi från mig.

Jag var 19 år när jag skrev in mig på viktväktarna första gången. Jag vägde 62kg och tänkte att om jag bara vägde 55kg så skulle jag nog känna mig fin i min kropp. I mina trettioåriga öron så är det ju rent vansinne. Och sorgligt. Sorgligt att jag inte kände mig fin och att jag tänkte att de där sju kilona skulle göra skillnaden. ”Känslan kommer inifrån” är det ju nån som säger och det är ju så himla sant. Jag önskar så att jag då hade haft förmågan att vara nöjd över att min kropp fungerade, att jag mådde bra och att jag inte på något sätt hade en vikt som var ohälsosam eller dålig för mig. Men jag stirrade mig blind på vågen och hade bestämt mig vad som skulle vara lycka för mig.

Hela mitt liv har jag nog egentligen tänkt att lyckan skulle vara linjär med vikten, även fast jag i dag vet att det verkligen inte är så. Jag är mycket lyckligare i dag än när jag var mindre – både vikt- och åldersmässigt. Men ändå, trots att jag anser mig vara en klok person (ja, faktiskt!), så är jag inte helt skyddad från dessa tankar; att smal betyder lycklig o.s.v. Om det är mina egna eller samhällets tankar om kroppen är svårt att säga, det handlar nog om en kombination.

Men i alla fall. Det där var liksom en kort bakgrundsinfo för att få er att förstå att mina känslor och tankar om min egen kropp är ganska komplicerade -som hos så många andra. Även fast det har blivit bättre med åldern så finns mycket av det kvar.

Innan jag blev gravid tänkte jag mycket på hur min kropp skulle förändras (läs: förstöras) av en graviditet. Jag såg med fasa framför mig hur min drömkropp seglade ut i rymden och försvann för att aldrig mer återvända. Det var sådant jag bävade för inför en kommande graviditet. Men när jag blev gravid igen, och fick behålla bebis i magen, var jag så himla glad över det att jag inte hade några tankar alls på min kropps utseende. Det viktigaste var ju bara att bebis fick stanna kvar i magen graviditeten ut, att han mår bra och att allt går vägen. Hur kroppen nu än blir och ser ut blev så långt ifrån viktigt. Att jag brydde mig så lite kring det förvånade mig faktiskt.

Men.

Den där obryddheten kring kroppens vackra vara eller inte vara seglade faktiskt ut i rymden och försvann någonstans där vid vecka 25. Istället kom tankar på att jag var för stor, för tjock, åt för mycket och så vidare. Och jag blir som så himla ledsen av det. Att jag mitt i det här underbara av att faktiskt få äran att vara gravid, att få bära en liten bebis i min kropp, får sådana negativa tankar som liksom lägger en skugga över alltihop. Hoppas ni förstår mig rätt: jag är överlycklig över mitt barn. Jag tycker bara att det är så tråkigt att jag inte bara ska få känna mig överlycklig, utan att även ha tankar om kroppen på det här sättet. Det viktigaste borde ju ändå vara att jag mår bra i kroppen och känner mig frisk, eller hur?

Jag vet att många mår som bäst i sin kropp under en graviditet och det är ju bara för härligt. Det är ju så det ska vara! Men alla gör faktiskt inte det. Den här stora förändringen som händer med ens kropp under en ganska kort period är liksom inte en klackspark för alla (nu pratar jag om förändringen storleksmässigt. Hur en kan må kring hormoner, illamående och annat är ju ett helt annat kapitel).

Jag tror att många ser den gravida kroppen som ett slags undantagstillstånd. Att det 1. är en period då en slipper tänka så mycket på sin kropp och också 2. en period då det helt plötsligt är okej för utomstående att kommentera en gravid kvinnas kropp hur som helst. Alltså på riktigt hur som helst. Och det är lite det jag vill komma till här. Jag får väldigt mycket kommentarer om min gravida kropp från personer som helt ärligt gör det med kärlek och värme. Jag förstår det. Men även sådant som sägs med kärlek kan hamna fel, om ni förstår vad jag menar. Om någon säger att jag är tjock förstår jag att det handlar om min gravida mage å ena sidan. Men å andra sidan säger någon till mig att jag är tjock. Om någon säger att jag har blivit så stor så förstår jag å ena sidan att det handlar om att jag går igenom en graviditet och att kroppen förändras naturligt. Å andra sidan säger någon till mig att jag har blivit stor. Jag har också fått frågan om det verkligen bara är en bebis i magen. Med mera. Nu kanske många skakar på huvudet och tänker att ”vafan, man BLIR ju stor och tjock när man är gravid!” och ja, jag vet det. Det hör till. Men det gör det faktiskt inte roligare att höra sådant utifrån, även fast det är naturligt. För det är inte naturligt att höra sånt. Och att min kropp blev fri att tycka till om helt plötsligt är väldigt underligt.

Jag har säkert själv kommenterat gravida vänner med kärlek utan att tänka efter hur det tas emot eller hur det låter. Därför förstår jag att det inte handlar om att en måste vara dum för att sådana kommentarer ska hoppa ut. Men jag vill få er som läser att tänka till. Måste jag kommentera den här gravida kvinnans kropp på ett sådant sätt? Kan jag säga nåt annat? Kanske funkar det bättre med ”du ser ut att må så himla bra”, ”vad härligt att få bära ett barn!”, ”vad roligt att du ska ha barn” o.s.v. För jag förstår att en vill kommentera graviditeten, det är ju trots allt något väldigt speciellt och härligt. Men försök bara tänka efter vad du säger. Alla (jag) är inte förskonade från ideal kring kroppen bara för att kroppen gör något så extraordinärt som att bära en liten människa inuti.

Dessutom finns väldigt mycket skrivet kring hur mycket en kvinna ska och bör gå upp i vikt under graviditeten. En behöver absolut inte gå upp mer än 12kg t.ex. Alltså va? Jag förstår att det inte är det bästa att gå upp massor med extrakilon, men är det ändå inte bättre att denna korta period i livet bara få koncentrera sig på att må bra i sin kropp, känna efter hur det känns att bära ett barn och bli fri dessa kroppsideal som en (jag) ändå tampas med år efter år? Och bara strunta i det där och gå på känslan? Jag önskar verkligen mig själv den känslan.

Det var nog allt jag fick ner i ord för i dag, kommentera gärna hur ni tänker kring det här. Och jag skriver INTE det här för att någon ska tycka synd om mig på något sätt, utan jag hoppas bara på lite mer eftertänksamhet och förståelse. puss&kärlek

  1. 16 Sep 2015 · 10:30 e mS

    Fina, fina Linnéa! Du är en av de absolut vackraste personer som jag träffat. Och då menar jag både på insidan och utsidan. Så klok, så stark och så omtänksam. Jag tänker ofta på de du sa till mig, under den tiden vi var i samma basgrupp på utbildningen, om samtal och om att fokusera på det som man mår bra av. Själv har jag jobbat med en ätstörning i tre år men är idag frisk så kan till viss del förstå kroppstänket (även om det är en helt annan sak att vara just gravid). Du är en fantastisk person och en förebild för många (mig) och jag hoppas att graviditeten kommer gå bra och att er lilla familj får det toppen.

    Kram

    [Reply]

    Linnéa:

    Tack så hemskt mycket för din fina kommentar! Hoppas allt är bra med dig nu. kram

    [Reply]

  2. 16 Sep 2015 · 10:32 e mIngegerd

    Du är bara så fantastisk! Klok och vacker! Jag blir så stolt över dig när jag läser dina rader och ser din förmåga att förmedla din klokskap!

    [Reply]

    Linnéa:

    Tack gullemamma <3

    [Reply]

  3. 16 Sep 2015 · 11:18 e mViktoria

    Hello Kusin
    Ja du.. Med åldern blir man klokare. Jag är en sån som tror att det mesta hur en människa mår har med självkänsla att göra. Självförtroende i all ära men självkänslan är livsviktig.
    När jag var gravid gick jag ”bara” upp 11 kg men innan grav hade jag ju övervikt så jag var ju stor ändå så att säga. Hade tappat all vikt dagen efter Elsa kom.
    Den där vågen har jag stått så jäkla många gånger på så det är inte klokt. Du vet det nog inte men i mitt tidigare liv alltså i lägre ålder,, inte mitt tidigare liv som prinsessa på 1700 talet, så hade jag en ätstörning. Ja det har man väl alla till mans.. Men liksom mer på riktigt. Eg var jag ju hälsosam då. Tränade varje dag i någon form och åt hälsosamt. Gick ner 18 kg och hade då min drömvikt som för många säkert skulle vara maxvikt. Nåja. När jag väl unnade mig något så gick jag direkt efter och spydde upp det för att det inte skulle sätta sig. Jag vägde mig på morgonen innan frukost, efter frukost, före toabesök, efter toabesök, ja jag gissar på ca 15-20 ggr på en dag. Ökade jag över dagen så spydde jag upp så mycket jag kunde. Min ätstörning var väl nån sorts bullemi även om jag inte hetsåt.. Efter detta har jag såklart gått upp massor i vikt. Gått ner igen, gått upp igen, gått ner igen.. ja osv.. Tränat som en galning och så kom utmattningen och jag kunde knappt röra mig vilket såklart ledde till ökad vikt igen. Men vet du.. Nu är jag 41 år. Tagit mig genom en utmattningssyndrom som fortfarande hägrar där i bakhuvudet. Jag är säkert på min maxade vikt men jag vet faktiskt inte. Jag har inte vägt mig på säkert 2 år för jag bryr mig inte. Jo jag bryr mig om att jag borde vara mer hälsosam och komma igång med mina 7 mil i veckanpromenader igen, men om själva siffrorna på vågen bryr jag mig inte. Jag har bra värden, en grundstyrka i kroppen, en hjärna som nu fungerar snart igen. Och jag har hittat min självkänsla. Jag har aldrig varit starkare, aldrig varit mer säker på mig själv och vad jag kan och vem jag är. Jag är fin som jag är. Jag har de kläderna jag vill ha, visst syns det valkar men de syns mer om jag har på mig ett tält för att försöka dölja nått. Jag går med ryggen rak och är stolt över mig själv. Och har du inte funnit din självkänsla fullt ut så kommer det med tiden. Kanske när lilleman kommer, kanske du då kan vara nöjd med den du är, hur du ser ut och kanske förstår du att vikten bara är ett nummer och ingen bekräftelse på lyckad eller misslyckad, ful eller fin, för det spelar ingen roll om hela världen säger att man är fin som man är om man själv inte tycker det.
    Vem man är sitter inte i hur man ser ut.
    Vad skulle du själv ge för råd till någon som känner som du skulle komma till en session med dig som kurator? Ta en funderare på det och så tar du till dig av orden som du säger till din fiktiva patient.
    Jag tycker du är fin som du är, du är smart, klok och har en omvårdande och varm personlighet.
    Njut av din graviditet, njut av din föräldrarledighet, njut av Mange och ert liv. Ditt mysiga hus och lilla Signe.
    Och NEJ människor behöver inte komma fram och känna på magen bara för att man är gravid eller kommentera osv.. men det är nog bara så att det är så så att säga :-) Se det som nått som är lite charmigt att folk är lite klumpiga liksom..

    Är lite osäker om jag lyckades hålla min tråd helt men men du har ju fått dig lite läsning iallafall..
    KramisV

    [Reply]

    Linnéa:

    Hej! Jag visste inte om att du hade en ätstörning i ”ditt tidigare liv”. Då vet du verkligen hur det är att ha ett komplicerat förhållande till sin kropp. Jag har aldrig haft en ätstörning, men förhållandet har väl ändå alltid varit lite komplicerat. Men jag har mått bra genom livet, så jag vill inte klaga utan mest bara peka på svårigheterna. Självkänsla är så himla viktigt, men hur får man det? Lite kommer nog med åren, men sen så kan man ju ha sina ups n downs där med.
    När folk känner på magen tycker jag faktiskt inte lika illa om som när de kommenterar. Det är väl olika det där :)
    kram på dig!

    [Reply]

  4. 17 Sep 2015 · 6:50 f mCatti

    Fina du! Visst är det fantastiskt att få vara gravid! Att få känna sin bebis i magen och all denna spänning kring den växande magen och det kommande mötet. Men kroppen ja. Hahaha. Jag tänker på mina graviditeter som ett skämt på den fronten :D 30 kg upp båda gångerna. Alla krämpor. Illamåendet, sjukskrivningarna, foglossningen och kryckorna. Jag har känt mig som ett kolli och ful så inni.. ;) Men andra gången visste jag att det går över! Jag kommer bli mig själv igen även denna gång! Jag kommer inte fortsätta väga nästan 90 kg efter detta. Jag har vänner som bara gått upp 10 kg under deras graviditeter och deras magar har knappt märkts medan min mage kom först in i rummet långt innan jag kom efter ;) du är fantastiskt fin och vacker och jag är så glad för er skull! :)

    [Reply]

    Linnéa:

    Hej!
    Ja, det gäller att fokusera på det härliga med att vara gravid :) Jag har ju fått må superbra egentligen, så jag kan verkligen inte klaga. Bara den här lilla biten kring viktuppgången som är jobbig faktiskt. Men det är ju skönt att veta att jag kommer troligen att bli mig själv även efteråt, bara lite viktigare – jag är ju mamma då! :D

    Ja, det känns underbart att jag ska bli mamma snart. Tack ska du ha för kommentaren :) kram

    [Reply]

  5. 17 Sep 2015 · 7:59 f mMaddo

    Jag känner igen mig i det du skriver. Jag tyckte de var så jobbigt Att behövs bli kallad tjockis. Helt plötsligt är de okej att komentera ens kropp. Alla ställer helt ogenerat frågor om hur mycket har jag gått upp i vikt? Fått några bristningar? Hur ens kostvanor ser ut? Tränar du än osv osv….
    När ungen väl är ute kommer alla fråga om ens kropp igen, vilket jag inte ville prata om. Sen frågan om hur det går att bli av med gravkilona. Jag tycker det är väldigt jobbigt att ha fokuset på min kropp hela tiden. För att inte tala om när folk skulle ta på magen!!!! Ursch ursch. Jag gillade inte att vara gravid pågrund av all uppmärksamhet.

    Jag önskar dig all lycka till.
    (När bebis väl är här och det gått ett tag kommer alla kommentar handla om hen istället ”oj vad stor hon är!! Och är bara 5 månader?!???)

    [Reply]

    Linnéa:

    Hej! Ja, det är väl bara att förbereda sig på fortsatta kommentarer då.. uuuh! Hoppas jag lär mig att säga ifrån till slut, men det är inte lätt.
    Hoppas att allt är bra med dig och bebis nu :) du ser iaf ut att må toppen – du strålar! kram!

    [Reply]

  6. 17 Sep 2015 · 8:35 f mMadeleine

    Linnéa
    Känner igen mig alltför väl i det du skriver. Jag trodde att jag var immun mot kommentarer angående vikten/magen och maten men det var faktiskt min barnmorska som förstörde glädjen för mig. Efter att ha passerat 15 kg i viktuppgång (v.25) så började hon klaga och påpeka hur svårt jag skulle få det att gå ner i vikt efteråt och att det ”normala” är en viktuppgång på 10-12 kg!? Jag frågade henne om hon tyckte att jag skulle börja banta för jag blev så arg och sårad. Hon hade helt enkelt fel fokus har jag insett i efterhand. Som tur är fick jag en annan barnmorska sista veckorna av graviditeten som inte fokuserade på min vikt utan på bebis i magen och familjens välmående i det stora hela. Det kan räcka med en kommentar ibland.
    Hoppas du känner att du åtminstone inte är ensam om dina upplevelser och att du får må bra in i det sista.
    Tack för att du delar med dig av dina tankar, starkt av dig.

    Kram på dig

    [Reply]

    Linnéa:

    Hej! Och tack för din kommentar. Jag känner mig verkligen inte ensam nu när så många andra delar med sig av sina erfarenheter.

    Men så tråkigt att din barnmorska fokuserade på vikten på det där viset. Man känner sig ju så himla skör också i graviditeten och vill göra allting rätt. Om man sen får höra en sån kommentar förstår jag att det känns. Min barnmorska har inte sagt någonting om det här än. Hoppas det stannar så. För jag har då verkligen passerat ”de rekommenderade”. Men jag mår ju himla bra och det är ju det viktigaste hoppas jag :) kram!

    [Reply]

  7. 17 Sep 2015 · 12:40 e mSara ~ Candis

    Spelar ingen roll vad man väger, sålänge det älskade lilla livet i magen mår bra. Önskar att människor runtomkring kunde se det också och kommentera mer eftertänksamt. För det är inte alla som vill höra att man blivit tjock, i vilken välmening det än sägs i.
    Jag som var smal innan, 54 kg, fick höra hur skönt det skulle bli att få se mig tjock. Sagt av sambons familj.. De är inte kända för att tänka efter innan.

    Du har så rätt i det du skriver iaf <3 det var vad jag ville säga :)

    [Reply]

    Linnéa:

    Tack för din kommentar :)

    Ja, att det skulle bli skönt att se dig tjock var ju också lite konstigt sagt… Som sagt säger människor de mest tokiga och konstiga saker. För gravida är det fritt fram tydligen och man tänker nog inte efter ordentligt.

    Ha det gott!

    [Reply]

  8. 17 Sep 2015 · 5:10 e mullis

    Väldigt bra skrivet! Och sååå förståeligt ❤ Jag tycker varken du är stor eller tjock! ”Bara” vackert gravid. OM jag sagt någonting i stil med att ”nu börjar du bli stor” (i början av din graviditet) – så betyder det ENBART att jag tycker det är underbart och extremt fascinerande att det kan ligga en varelse där inne. För det är så jag tänker. Hoppas verkligen inte att jag sagt det men förlåt isåfall ❤

    [Reply]

    Linnéa:

    Oroa dig inte :) Jag kan inte komma ihåg att du sagt något ”dumt”. Och hade du påpekat att jag blivit stor så är det ändå den lindrigaste formen ;) kram

    [Reply]

  9. 20 Sep 2015 · 10:37 e mKatta

    (Whisper) Hej. Brukar ibland kika förbi din blogg och blev så glad av detta inlägget. Fångar precis det jag kände under min graviditet. Har inte haft samma tankar om min kropp tidigare som du beskriver men att bli gravid förändrar så mycket på så kort tid. Det är inte bara kilona som flyger iväg det är även ens tankar som ska hänga med. Jag menar hur många går upp 10-30 kg på så relativt kort tid som 9 månader. Uttryckte jag att det inte var så ”romantiskt” att vara gravid tittade folk på en och undrade om man var knäpp som ens kunde säga så (skulle ju aldrig göra det ogjort men så kände jag många gånger). Jag har kännt mig som en valross stundvis, gått upp 25 kg, underlättar inte att man blir så otymplig i sin kropp och det oavsett vilka kilon man går upp. Tycker även det var jättejobbigt med folks kommentarer, kontrade med att jag hade en kompis som var beräknad dagen efter mig och att vi hade samma SF-mått men att det knappt syntes på henne så nej, inga tvillingar här. Och går man upp lite i vikt så undrar folk istället om bäbisen växer som den ska mm. I slutet blev jag så less på folks kommentarer att jag sa åt dem!! Det var fruktansvärt jobbigt att vara gravid tyckte jag (mådde illa länge och fick graviditetsklåda), tillfällena att njuta var få men kom på slutet då jag var hemma och kunde boa och göra fint för bäbis. Nu ligger jag här med en lite en på 3 veckor och skulle inte tveka att gå igenom allt igen, kanske inte riktigt ännu dock.
    Nu har jag spårat iväg nog mycket.
    Hur som helst så är du jättefin och det ser så mysigt ut att vara gravid när jag ser dina bilder. Säg till när du tycker någon går för långt i sina kommentarer, det är inte ok att slänga kommentarer hur som helst även om det är med kärlek eller med glimten i ögat. Önskar dig stort lycka till när dagen kommer och ni ska in för att sen få träffa det lilla livet som ni tillsammans skapat ❤️ Allt gott till er//K

    [Reply]

    Linnéa:

    Hej! Och tack så hemskt mycket för din fina kommentar!
    Det är skönt att veta att det är fler som går igenom ungefär samma, även fast det såklart är sorgligt också att det nästan är något som ”hör till” graviditeten. Jag vet att jag borde vara bättre på att säga ifrån till folk som säger klumpiga saker – men det är bara sååå svårt! Då känns det som att det är JAG som startar konflikter istället. Men jag får väl öva på det ;)

    Grattis till det lilla livet på tre veckor. Vad härligt! Hoppas att ni mår bra. kram!

    [Reply]

  10. 06 Jan 2016 · 10:57 e mLinnéa

    Hej! Vilket bra inlägg! Du känner inte mig men jag hittade hit av en slump, känner igen dig från Sunderbyn (kommer också därifrån). Har alltid tyckt att du varit så vacker! :) Det är tråkigt att man inte kan se det hos sig själv! Har själv haft ätstörningar i många år men det går att bli fri. Det finns så mycket viktigare saker än vikten, trodde precis som du att jag skulle bli lycklig bara jag blev smalare, så knäppt! Precis som du skriver blir man ofta kallad ”tjock”, ”stor” osv. som gravid. Tyckte ibland att det var jobbigt men andra graviditeten var jag ”beredd” och försökte tänka på att de som kommenterade ändå menade väl, även om man helst sluppit kommentarer ibland!

    Grattis till er fina son! Och tänk vilken fantastisk kropp du har som burit fram honom! :)

    [Reply]

Tyck till