Varför bloggar jag?

Ja, det kan man ju verkligen fråga sig ibland och det är det nog många som gör. Varför vill man lägga ut sitt liv på internet? Varför vill man dela med sig av så mycket av sig själv till så många andra?

Jag tror att, om man går djupt i frågan, så handlar det väldigt mycket om ett bekräftelsebehov, även om det inte är något som man kanske inser alla gånger. Samma anledning till varför människor skriver statusuppdateringar på facebook och lägger upp bilder från sin senaste semester. För att man vill ha en tumme upp, visa dem där hemma att man har det bra eller för att få en snäll kommentar. Även om alla statusuppdateringar på facebook också är ett slags microbloggande, så är det ändå bara bloggarna som man kan titta konstigt på. Varför vill man lägga ut sig själv på internet sådär? Människor som inte bloggar är nog mest tveksamma till biten med att dela med så mycket av sig själv till så många okända människor. På facebook är det ju bara bland vänner…

Visst tänker jag ibland på vilka det är som kan tänkas vara inne och läsa min blogg. Jag förstår såklart att de finns människor som jag ogillar som är här inne, människor som vill ”snoka” och hitta fel. Lyckligtvis har jag haft en väldigt liten del elaka kommentarer på min blogg och det är jag väldigt tacksam över. Om jag själv hamnar på en blogg som jag av någon anledning stör mig på, så klickar jag ju bara vidare. Tänk vad fint om alla skulle göra så istället för att sprida negativitet och hat omkring sig. Jag är inget fan av att ”vända andra kinden till”, men i det här fallet så kan jag inte se något positivt på att anonyma ”haters” klankar ner på någon annan och jag hoppas att alla mina läsare håller med mig.

Jag vill dock inte lägga fokus på negativa bloggbesökare, utan istället lyfta fram alla fina människor som man faktiskt får förmånen att lära känna via varandras bloggar. Även om mina stammisar absolut inte vet allting om mig, så känns det ju ändå som att vi är vänner på något sätt. Jag tar ju med mig delar från era liv in i mitt. Jag får erfarenheter från era erfarenheter och historier och berättelser om liv som inte är mitt. Det är ganska häftigt ändå när man tänker på det, att jag när jag sitter och fikar med några ”vanliga” vänner, kan ta upp exempel från era liv och prata om det så som jag pratar om mina ”vanliga” vänner. ”Men vet du, jag känner en tjej som också har varit där och rest precis” eller bara det att jag kan komma och tänka på en bloggare när jag hör en viss låt som hon gillar eller när jag lagar mat efter hennes recept. Jag tycker att det är häftigt! Kanske finns jag med i någon annans liv också, även fast vi aldrig har träffats :)

Så en anledning till varför jag bloggar är mycket på grund av alla människor som jag möter via bloggen. Tänk så mycket inputs och tankar jag får från erat håll och vilka fina kommentarer ni lämnar! Josefin skrev en sådan fin kommentar för någon dag sedan, och sådant är så himla kul! Jag blev glad i hela kroppen :)

Sen tror jag att det är ganska några av er som har varit med länge. Minns ni när jag bodde i Uppsala och träffade M till exempel? Eller när jag pluggade i Sundsvall? När jag köpte Signe och när jag började jobba på Maxi? Och det är i sin tur många som jag själv har följt under en väldigt lång tid.

bloggar

Jag har skrivit dagbok sedan -99 och när jag började blogga flyttade den liksom ut på internet. För mig är det en sådan himla stor del av mitt liv, att jag knappt kan tänka mig ett utan bloggen. Här delar jag inte med mig särskilt mycket av mina allra innersta tankar, men det blir ändå en slags ventil utav det. Det känns faktiskt väldigt konstigt att tänka tanken  på att sluta då jag liksom alltid har bloggat. Jag vet dock att det kommer att komma en dag då jag, på grund av mitt kommande yrke, inte kommer kunna ha kvar bloggen. I alla fall inte som den är i dag och det känns, som sagt, konstigt.

Om bekräftelsebehovet var det djupa svaret på frågan så blir mitt intresse för foto och att skriva det ytliga. Från första början är det ju det som det handlar om, att jag hittade ett sätt att kombinera dessa två intressen i och med bloggen. Jag tycker att det är superkul att blogga, även fast det ibland blir ganska mycket överhängande måsten utav det. Jag försöker att blogga ”för min skull”, men på något sätt blir det ändå svårt. Jag vill ju ha läsare som kommer tillbaka, jag vill ha läsare som gillar min blogg och jag blir glad varje gång jag ser att någon tycker att min blogg är tillräckligt fin eller intressant för att man ska vilja klicka in här och följa den.

Om man säger att man helt bloggar för sin egen skull, så ljuger man (om man nu inte har en låst blogg där ingen annan läser). I så fall skulle man skriva word-dokument istället för att lägga ut det för allmän beskådan.

Nu kanske min text blev väldigt snurrig här, men så får den bli för så är mina tankar just nu också. Men det vore lite intressant att se hur ni ser på det här? Varför bloggar ni? Vad tycker ni är roligast med bloggandet? Eller, om du inte har någon egen blogg; vad tycker du om att läsa bloggar? Varför gör du det?

(Men varför bloggar jag så mycket just NU? – Jag måste plugga såklart… Oh baby, you know me! ;-))

  1. 21 Sep 2011 · 9:09 e mLisette

    Känner igen mig! Du har varit med i samtal när jag nämnt t.ex. er resa till USA, rätt roligt att det blir så egentligen :smile:

    [Reply]

    Linnéa:

    Men eller hur! Vad roligt att jag får hamna mitt i ditt liv ibland :)

    [Reply]

  2. 21 Sep 2011 · 9:11 e mMadelene

    Jag ställde mig precis samma fråga tidigare idag :)

    [Reply]

  3. 21 Sep 2011 · 9:20 e mK a j s a j i

    Vad bra inlägg och jag håller med dej om i princip allt :) Tänk att bloggvänner kan kännas som ”riktiga” vänner trots att man aldrig träffat dom, och att man som du säjer kan diskutera med sina ”vanliga” vänner om något som en annan person gjort. Ojj, nu blev det tjorvigt men du fattar :)

    [Reply]

    Linnéa:

    Tack!

    Ja, det är rätt häftigt när man tänker på det :) Att du liksom hamnar i mitt liv, fastän våra vägar inte har mötts :)

    [Reply]

  4. 21 Sep 2011 · 10:22 e mMalin

    tummen upp!

    [Reply]

    Linnéa:

    yeay! ;)

    [Reply]

  5. 21 Sep 2011 · 10:35 e mMattias

    Svårt det här med bloggar. Själv har jag startat och avslutat några. Just nu har jag hittat en lagom nivå, där jag inte känner någon press att blogga varje dag (så var det ett tag) eller att man utlämnar sig för mycket. Jag har dels min fotoblogg, som man hittar till lätt, och sen en lite privatare, som inte är länkad nånstans, men som mina närmaste vet om. Det är helt klart ett svårt ämne..

    [Reply]

    Linnéa:

    Ja precis. Men vad skönt att du har hittat ”blogg-balansen”. Det är ju jätteviktigt att man inte låter det bli ett för jobbigt måste, utan att det faktiskt ska vara kul.
    Men sen är det ju lite en utmaning att driva en intressant och omtyckt blogg, och att samtidigt ha en bra balans på personligt och privat… Roligt men jobbigt ibland också såklart.

    [Reply]

  6. 22 Sep 2011 · 7:26 e mVanilla

    Vilket intressant inlägg! :-) Jag håller med dig om det fantastiska att ”lära känna” andra människor genom bloggandet. För min del handlar det också om att ta till vara på ett stort intresse som jag har, nämligen att skriva. När jag var yngre ville jag bli författare, nu tror jag inte att jag kommer att satsa på just den drömmen i mitt liv, men bloggen är för mig ett perfekt sätt att ge större utrymme till det intresset!

    Men bloggvärlden är spännande. Det är många som delar med sig av VÄLDIGT mycket i sina bloggar (fortfarande långt ifrån allt såklart). Jag har valt ett annat sätt att blogga, och för att hindra mig själv från att bli alltför privat har jag valt att vara anonym och inte publicera foton på mig själv. Det är dessutom ett sätt för mig att slippa få kommentarer för mitt utseende, det får vi tjejer tillräckligt ändå tycker jag! :-)

    Jag gillar verkligen din blogg Leja, så jag hoppas att du aldrig slutar blogga! :-)

    Ha en bra kväll!
    KRAM

    [Reply]

    Linnéa:

    Tack! Vad roligt att du gillade mitt inlägg :) Och min blogg :D

    Intressant hur du har valt att ”vinkla” din blogg. Det måste ju vara skönt på ett sätt. Känner du att du kan skriva friare då?. Men känns det ibland som ett hinder?

    Jag håller ju t.ex. medvetet borta M’s namn samt bilder som kan visa var vi bor. För mig känns det viktigt. Sen så delar jag ju med mig låååångt ifrån allt…

    kram!

    [Reply]

  7. 26 Sep 2011 · 3:59 f mMaria

    Mycket bra skrivet. Jag kommer också från Luleå och minns inte riktigt hur jag halkade in på din blogg för första gången får några år sedan (oj vad tiden går fort). Sedan dess tittar jag in då och då. Jag får alltid en positiv känsla i magen av din blogg, därför gillar jag den. Du verkar ha en fin inställning till livet, vilket smittar av sig. Och den är väldigt estetiskt tilltalande.

    Jag bor i Philadelphia i höst och startade själv en blogg så vänner och familj kan följa mig här. Jag gillar hur det får en att fundera lite mer över saker som händer i livet. Man tvingas stanna upp då och då och tänka ”vad för nått kul har hänt idag som jag kan berätta om på bloggen?”. Att reflektera över små eller stora saker tycker jag höjer livskvaliten och därför gillar jag att blogga. Och självklart för bekräftelsen också som du säger. :)

    Keep up the good work! :)

    [Reply]

    Linnéa:

    Tack! Vad roligt att du gillar bloggen och att du ”träder fram” så att jag kan kolla in din blogg. Den lät ju jättespännande :)

    Men precis som du säger, när man skriver något så får man ju själv en funderare. Bloggen blir som en bra diskussionsvägg och någon att reflektera med, liksom.
    Och sen är det ju roligt att kunna dela med sig av det som händer till dem som inte är närvarande just då.

    Ha det gott!

    [Reply]

  8. 04 Okt 2011 · 8:12 f mVendela

    En dag hade jag inget att göra, testade adressen lejas.se (finns ett fik i min hemort som heter just lejas) och blev fast. Att jag sen flyttade till Luleå från Västkusten (i augusti) och att du bodde just här gjorde ju inte saken mindre rolig. Precis som du skrev, så finns du med i massa människors liv fast du inte vet det.

    Angående att inte bo på samma ort som sin partner- jag har gjort det i 4 år och det funkade fast det var 140 mil mellan oss- allt går om man vill.

    [Reply]

    Linnéa:

    Men vad roligt att du bara ramlade in här :)

    Hoppas att du trivs i Luleå nu. Jag har ju precis flyttat därifrån till Umeå, fast jag har radhus och sambo kvar där. Jag tycker verkligen att 26 mil räcker i ett distansförhållande, så 140 (!!) mil… åh herregud. Men allt går om man vill, som sagt :)

    Kul att jag fick finnas med i ditt liv. Nu finns ju du i mitt :)
    Ha det gott!

    [Reply]

Tyck till