Stora förändringar
Kategori: Jobb & skola · 17 aug, 2011
Jag har ju hintat lite om att det kommer att hända en hel del framöver här och faktum är att jag ska flytta. Det är ganska mycket blandade känslor över det här och det som känns jobbigast är ju såklart att min älskade M blir kvar här hemma i Luleå.
Ni som har följt mig genom åren och ni som känner mig privat, vet ju att det har varit väldigt mycket fram och tillbaka. Mycket velande, funderingar och jagvetintevadjagvill. Bildjournalist? Tv-producent? Nyhetsankare? Sjuksköterska? Veterinär? Den där gåtan om vad man ska göra av sitt liv, som vissa verkar lösa så enkelt, har liksom inte varit det för mig. Hela tiden har jag velat så mycket, men jag har inte vetat vad. Så efter att jag hade hoppat av sjuksköterskeprogrammet så bestämde jag mig för att ta det lite lugnt, andas och jobba ett tag istället istället för att stressa fram det rätta svaret som jag inte hade.
Och så blev det. Jag började jobba på maxi och var jätteglad över att få jobba och det var skönt att inte behöva tänka så mycket på framtiden. Men så kom allting ikapp mig till slut och i höstas fick jag en down-period och kände bara att jag måste förändra mitt liv! Allt kändes dåligt och jag ville bara bort från den platsen jag stod på. Och så kom alla framtidsfunderingar fram igen. Vad vill jag egentligen göra?
Veterinär har ju stått högt upp på listan, men det är ju omöjligt att komma in och om jag hade kommit in, hade jag haft orken att plugga 5,5 år till? Nja. Så mycket vill jag det inte. Började dock kika närmare på Psykologprogrammet som alltid varit lite intressant och där och just då kände jag ju det; det är det här jag vill göra. Och ni kan förstå uppgivenheten och sorgen över att känna att även denna vägen var omöjlig för mig att gå. Eller omöjligt är ju ingenting, men ska jag lägga några terminer på komvux för att sedan kanske komma in? Det går ju bara inte. Eller åka till Island och plugga i flera år? Jag kan inte.
För att må bra så känner jag att jag måste gå framåt, vilket jag inte gör just nu. Därför krävs en förändring och med tanke på att psykologprogrammet är en dröm som får vara just en dröm, så tar jag tag i verkligheten istället. Lite så. Samtidigt så känns det inte riktigt som att jag kompromissar särskilt mycket, då den delen av psykolog-biten som jag vill åt går att nå på andra sätt. Och så får det bli. Även om det nog alltid kommer att kännas lite i hjärtat att det aldrig blev psykologprogrammet för mig.
Därför ska jag flytta till Umeå och läsa på socionomprogrammet för att sedan vidareutbilda mig mot KBT-terapeut. Det är ju samtalsdelen jag vill åt och som KBT-terapeut får jag ju det! Samtidigt som jag inte kommer att arbeta med de absolut tyngsta patienterna och där jag får ett yrke som jag kan starta eget inom.
Ett litet kontor på gården där jag kan ha min praktik. Vet ni, jag tycker att det låter riktigt bra.
Det som jag är mest rädd för just nu är dock att jag ska tappa motivationen under studierna. Jag har ju trots allt redan pluggat i sammanlagt tre år och nu är det alltså tre och ett halvt år till! Ska jag vara ärlig så känns ju inte alls alla kurserna på socionomprogrammet som något för mig, men vad ska man göra? Allting kan ju inte vara roligt jämt. Och nu har jag bestämt mig för att jag kör på det här. Det som är läskigt är ju att jag inte kan ångra mig någon till gång nu, jag har liksom förbrukat mina hoppa av-chanser, så jag måste gå färdigt det här.
Om jag är rädd för motivationsbrist så känner jag mig ledsen över att lämna M. Jag vill ju vara med honom. Vi vill ju vara med varandra. Fast båda två vet ju att om jag inte gör det här så hamnar liksom våra liv i något slags paus-läge där vi inte kan gå framåt. Vi kan inte köpa hus (för jag ska åka och plugga nångång) och vi kan inte skaffa barn (för jag ska åka och plugga nångång). Det är liksom det här vi båda väntar på; att jag ska hitta min väg och gå den för att sedan kunna gå tillsammans med honom. Det är så himla viktigt att vara lycklig i sig själv för att kunna vara lycklig fullt ut med någon annan, och just nu är jag ju inte nöjd med min situation. Så. Jag gör någonting åt det.
Egentligen hade jag velat läsa i Uppsala då jag är så förälskad i den staden, men jag kom inte in trots att jag har bra betyg. Alla intag har blivit så jäkla höga alltså.. Nåja. Umeå känner jag mig inte alls lika peppad på som stad, men fördelen är ju att det bara är 30 mil till Luleå vilket gör att jag kan åka hem varje helg om jag skulle känna för det.
Det blir bra det här, kom igen och peppa mig nu! Säg till mig att 3,5 år utan M går fort och att jag kommer bli en kick ass-terapeut (alltså en bra sådan och ingen som sparkar sina patienter..). Och att om det blir jobbigt att vara ifrån varandra kan jag ta uppehåll och komma tillbaka till Luleå för att sedan vänta på att M får jobb någon annanstans där jag kan fortsätta läsa.
Det blir bra det här. Men usch vad mitt hjärta gråter när jag tänker på att lämna M :'(
Även fast det kommer att bli jobbigt med Signe helt själv, så är jag så himla glad över att ha henne med. Dessutom känner jag några i Umeå så helt ensam blir jag ju inte. Fast jag är lite nervös; tänk om jag inte hittar någon vän i klassen?
Du kommer att hitta massor med vänner och det kommer att gå kalasbra! Dessutom tror jag att tiden kommer att gå fort. Hejja! :biggrin:
Vad härligt att du har hittat det du vill göra! Det är ju en seger bara det! :-) Jag är övertygad om att du kommer att fixa hela programmet utan problem. Nej, alla kurser kanske inte verkar spännande, men det är så stor skillnad att känna sig motiverad i grunden och känna att man verkligen vill ha den utbildningen! Då fixar man några tråkiga kurser emellanåt!
Ang att flytta från din kille så tror jag att det också kommer att lösa sig bra, speciellt om ni i alla fall kan träffas på helgerna! Men själv hatar jag att vara utan min man så jag kan tänka mig att det ändå kommer att bli tufft för er!
Men det är klart ni fixar det! Lycka till med allt och GRATTIS till beslutet! :-)
Många kramar
Men guuuud vad kul :D Förstår att det känns lite jobbigt men faktum är att ni har hela livet tillsammans, och då är 3,5 år ingenting. Dessutom är inte Umeå så himla långt bort och du kommer ju kunna vara hemma helger och lov :)
Det här kommer gå galant, och visst kommer det vara jobbigt många stunder som det alltid är med plugg men tänk så underbart efteråt. Då kan ni ju börja era liv, och du kommer definitivt inte att stå still med ditt (eller era) liv. Go girl :)
Go girl, detta fixar du
kram gaggan
”Bara 30 mil”. Bra inställning! Det här fixar du!
Hej Linnéa
Umeå blir väl helt klockrent för dig! Nära hem varje helg (eller mitt i veckan om skulle vilja på något kalas med familjen eller så), till skillnad från hur du hade haft det i Uppsala. Och dessutom en stad full i studenter, självklart hittar du kompisar! Jag kan verkligen inte se att du skulle trivas sämre i Umeå än vad du gjorde i Sundsvall. Programmet har ju praktikperioder också och där kan du försöka få vara i Luleå.
Jag tror det här blir pusselbiten som får allt att falla på plats! Stort lycka till!!
Det här fixar du! Det är bara 3,5 år av hela ert liv! Det kommer kännas som en fis i rymden när ni sitter tillsammans när ni är gamla och tänker tillbaka. Stor kram och lycka till! Egen mottagning låter toppen :)
Tack!
Tack ska du ha! Ja, det är klart att det blir tufft, men det finns liksom inget val. Och det är klart vi fixar det!
Yeah, go me! ;)
tack gaggan!
Haha, ja här uppe i norra sverige är ju 30 mil ”bara” ;)
Det ska allt gå bra ska du se =) En massa nya människor att lära känna, massa nyttiga böcker att plöja genom och upplevelser att vara med om!
Susanne! Som jag har tänk på dig! hur är det? :)
Ja, du har rätt. Nog blir Umeå bra. Skitbra till och med! Och kanske är detta pusselbiten, jag hoppas verkligen det.
kram!
Det är sant. vad är tre och ett halvt år om man jämför mot ett helt liv? Jag får tänka så :)
tack ska du ha!
Oj, jag som bara varit en rad bort hela tiden.. :)
Jag har pluggat på enligt plan och har exjobbat i vår. Jonas har exjobbat i Monaco så jag bodde här ensam i 6 månader. Jag blev färdig i juni och spenderade sen en månad nere på rivieran hos Jonas :)
Nu ska jag börja jobba i dagarna så det blir stora förändringar. Har nog inte förstått riktigt ännu att jag inte ska tillbaka till skolan något mer. Vi bor kvar i samma gamla lägenhet, men måste hitta någonting nytt snart eftersom vi inte längre är studenter, vilket är ett krav just här.
Kram
Tack :)
Men vad roligt! Tänk att du är klar nu, vad kul! Och en månad på rivieran…aaah.
Har kollat in på din gamla adress ibland, men där händer inte så mycket :)
Nej du har rätt, där händer inte mycket! Jag fortsätter att betala varje år dock, så ingen annan får för sig någonting :)
Linnea, vad kul att det blir socionom för dig med! Jag tror o hoppas att det blir jättebra! Jag känner igen mig så väl i din velighet, det är verkligen inte lätt att veta vad man vill göra med sitt liv. Men socionom är väldigt intressant o spännande om man vill jobba med människor o du behöver ju inte göra samma sak hela tiden. Känns som man hela tiden får veta nya intressanta arbetsplatser. Jag ska ut på praktik nu hela hösten, ska vara kurator på Sahlgrenska, så det går ju att få jobba med samtalsbiten även utan vidareutbildning! Blir kul att läsa visare här på din blogg hur du får det i Umeå, massa lycka till! Kram Jenny
Men hej fina jenny!
Ja, jag tror nog att det här blir bra. Det får liksom bli det :)
Jag skulle ha börjat direkt efter bildjour ju, då hade jag ju varit klar nu…
Trivs du bra med utbildningen?
Och vad roligt det lät med kurator-praktik. Just om kurator är ju också något jag gärna hade jobbat som.
Tack och kram!
Modigt. Jag hade aldrig klarat att vara utan Kenke så länge. Aldrig. Men det är bra att du vågar satsa :)
Allt går! Det är ju för en överskådlig tid. Att vara student är dessutom skitkul. Har precis avslutat tre års studier och det var de tre roligaste åren hittills i mitt liv. De sista halvåret hade jag distansförhållande med min kära, det är jobbigt, men det går. Skype is da shit ;) Önskar dig all lycka till :) Tycker dessutom socionom verkar vara ett bra val, intressant och stimulerande. Styrkekram!
Linnea det här kommer du klara galant. Att följa hjärtat är det absolut viktigaste och är man inte hel där, så kommer man alltid känna sig lite tom oavsett hur mycket man än försöker fylla ut!
Dipparna kommer säkert komma när saknaden blir som störst, men kom ihåg att kärleken är ännu större!
All lycka till dig med studierna :smile:
Ja fast samtidigt är det ju himla bra att ha gjort lite annat o ha livserfarenhet innan man börjar plugga till socionom! Jag känner att jag hamnat helt rätt så det är jätteskönt, då blir ju kurserna intressantare med även om det som du skriver finns kurser som inte är lika roliga. Men det mesta har vart givande o intressanta böcker o så! I Gbg är vi typ 150 i programmet, vet int eom det är lika många klasser i Umeå men chansen är ju väldigt stor att du hittar likasinnade kompisar, tror inte du behöver oroa dig för det! Hittills har två år gått sjukt fort, du ska se att det gör det för dig med! Ha det bäst!
Vad roligt att du har en plan nu! Bara du vill så kan du!
Försök att fokusera på allt det positiva. Tiden går så snabbt. Jag har redan läst 2 år av 3 och det känns som att jag började läsa på ekonomprogrammet alldeles nyss (nästan).
Dessutom kan det ju bli lite mysigt att ni får sakna varandra lite extra mycket.
Stor lycka-till-kram!! :smile:
Det kommer gå skitbra! Tror du tänker helt rätt med att kompromissa, alltså din dröm ”psykolog” emot att vara KBT-terapeut! Det där med verkligheten kontra drömmen är så svår att få ihop. Men du verkar så positiv och har en sund inställning!
Minns mina våndor när jag pluggade! (har också bytt en sådär fem gånger = läste till slut civiling Medieteknik, men hoppade av, kompromissade iom att vi ville flytta, killen fick jobb söderut, få familj, etc och tog en högskoleexamen i Medieteknik, fick ett jättebra jobb som jag gillar ändå.) Nu vet jag att psykolog är en titel, men låter ändå som du tänker rätt. Kanske det går i framtiden att läsa upp till det, på kortare tid när du jobbar? vet inte hur det funkar, dock… Och 30 mil pfff, det är ju ingenting! ;)
(har en kollega som bor på Gotland och jobbar i sthlm, har övernattningslgh i Sthlm, åker hem på helgerna har gjort det i 10 år!)
Lycka till!
Jag tror det blir FREAKIN’ AWESOME!! Och att du kommer hitta massa kompisar!
Och 30 mil.. Vad är det, jämfört med hur många mil det är till Uppsala? (Även om Uppsala är lite hetare stadsmässigt..)
Heja Leja!
Vet du, det sägs att man inte ångrar det man gjorde, utan det man INTE gjorde. Tycker du är modig som testar, och vågar gå din egen väg! Om det är till någon tröst kan jag säga att jag har två vänner från min klass som båda åkte iväg själva för att plugga här, och lämnade sina pojkvänner hemma. Nu 3 år senare är de sambos igen och still going strong :) Heja dig! Kram
Umeå är en toppenstad. Jag var där 4 år och trivdes super. Jag är säker på att du kommer att hitta vänner och trivas. Modigt av dig att ta steget och göra det du vill och följer ditt hjärta. Heja heja heja Leja!!
Det kommer gå jätte bra. Umeå är en riktigt bra studentstad och du kommer kunna fara hem och kramas varje helg :) Du kommer få gå på toppenroliga insparkskvällar där man lär känna en massa nytt trevligt folk. Jag tyckte också 3,5 år kändes som en evighet innan jag började, men nu står jag här med en termin kvar och undrar vart tiden tog vägen :)
Måste tipsa dig om Hundparken 22.00 (kolla facebook) i Umeå. Vi är ett stort gäng som träffas för hundlek varje kväll. Toppen när man vill låta hunden träffa andra, ha roligt och röra på sig medan man själv kan ta det lungt och prata med andra hundägare.
Det här kommer säkert bli jätte bra, men man är alltid nervös när en så stor omställning i livet ska göras. Hoppas du fick lite pepp iaf ;)
Ja, jag vill ju helst ha med mig M, men det finns liksom inget alternativ just nu. Så då är det bara att köra på. Kärleken klarar allt :)
Tack för peppen! Ja, skype IS tha shit, så det lär bli en hel del av den varan :)
Ja, men precis!
Tack ska du ha :)
Jo precis, det behöver ju inte vara fel att få sakna varandra lite. Bara det att 3,5 år är väl lite att ta i ;) haha. Men vi fixar det här, det är jag övertygad om :)
Tack!
Jo, jag hoppas det att jag tänker rätt nu. Att terapeut är något för mig och ”inom ramarna för mina drömmar” om man säger så.
Det är så jobbigt att inte ha en tydlig plan på vad man vill, men som du skriver så kan man ju få toppenjobbet i alla fall. Det gäller bara att inte oroa sig eller tänka för mkt :)
tack!
Tack Emelie!
Det är sant! Går man inte sin egen väg går man nog någon annans och då kan man nog räkna med en hel del skavsår.. ;)
Ja, M säger också att Umeå är en jättefin stad och att jag kommer gilla den också så jag får väl tro er då ;)
Tack för peppen! Ja, umeå blir nog bra ändå :)
Träffas ni VARJE kväll med hundarna? Det var som tusan :) Kollade in det där på FB och det verkar ju lite intressant. Men för Signe hade det nog blivit mkt att börja med typ 17 kompisar på en gång, det mår hon nog inte bra med. Kanske hade man fått styra upp en mini date innan för att se vad hon tyckte om det hela. Egentligen är Signe mera intresserad av människor :)