I kväll gick jag och M på bio och såg Baksmällan 2. Och tvåor blir ju aldrig lika bra som ettor och då jag inte är så förtjust i komedier så njaa.. Men den var ändå okej. Jag varken somnade eller dog av tristess.

Efteråt skulle M dra förbi Bishops där några av hans vänner satt och drack öl, men tanken på min lilla gumma där hemma gjorde att jag bangade öl-hänget och drog hem till Signis istället. Min älskade lilla tjej!

Signe eller öl *väger i händerna*
– SIGNE!! *kastar den imaginära ölen bakom ryggen*

I morgon ska vi ut på ett litet äventyr igen. När jag var liten var vi i princip aldrig hemma under semestern, och det verkar som att det är något jag har tagit med mig till mitt vuxna liv. När vi kom hem från vår roadtrip kände både M och jag att åååh, vad skönt att vara hemma! Nu ska vi göra ingenting i några dagar. Men på söndag (vi kom hem fredag natt och hade fullt upp hela lördagen) så kröööööp det i benen och jag bara ”Ska vi åka ut till stugan? Kalix? Iväg och hälsa på någon? Dra till nåt naturreservat? Spela beachvolleyboll? Vadsomhelst!” Jätterastlös var jag! Och då hade jag ändå bara tagit det lugnt i en halv dag…

Jag minns en sommar då jag hade jobbat jättemycket och hade ett superdåligt schema som gjorde att jag knappt var ledig mer än en dag i streck. Det var liksom världens sämsta sommar. Inte för att det var dåligt väder eller att jag inte hann äta tillräckligt mycket glass eller bada, utan för att jag bara lämnade Luleå en gång under hela sommaren. EN GÅNG! Det var det sämsta.