I dag är jag faktiskt lite småstolt över mig själv. Och vad är nu anledningen till detta?

Jo! I dag på gymmet så tänkte jag först värma upp i tio minuter, varav fem minuter promenad och fem minuter jogg/spring. Och när jag vanligtvis sätter upp sådana mål, när det gäller att springa, så brukar jag vara nöjd om jag kör hela vägen utan att ge upp. Jag hatar verkligen att springa och jag är inte den med mycket jävlar anamma (när det gäller detta) så om jag är trött så slutar jag. Ni vet, jag pressar liksom inte mig själv. Dessutom har jag ju inte så bra kondition…

Men i dag när jag hade gått mina fem och sedan sprungit fem, så kändes det så himla lätt, så jag sprang fem till. Och tio minuter låter ju inte mycket, men för att vara jag så är det det och jag är supernöjd! Jag hade kunnat springa ännu mera men det vart för trist :)

En liten grej för mänskligheten, men ta mig tusan en stor grej för mig. Jag gav inte upp, fast jag fick :) Men jag tror faktiskt att jag har fått lite bättre kondition nu på senaste och det är nog ridlektionernas förtjänst. Det har känts lite så när jag (skratta inte nu!) sprungit till bussen och sånt. Som att ”jävlar, jag kan nog springa på för all evighet”.

Efter min oerhörda springinsats så tränade jag även mage, rygg, stabilitet och axlar. Bra där, Linnéa! Och nu ska jag åka till stallet och förhoppningsvis blir det en tur i skogen.

puss!