Skickade ett sms till min kära mamma för ett tag sedan och frågade om hon var vaken. Fick tillbaka ”Jag är valen”.

Det är sånt som roar sådär en måndagnatt när klockan slagit för mycket och allt man vill är att gråta för sitt förbannade ben som inte riktigt hänger med.

I am the walrus. Goo goo gajoob!

För övrigt var den där kvällskissen inte särskilt trevlig. Typ 40 meter och jag höll på att dö. Linkade fram med tårfyllda ögon och tyckte inte alls att det var lattjo. Inte Signe heller, för den delen, som kände sig snuvad på sin kvällspromme. Som tröst (för oss båda) får hon sova i sängen i natt. Men säg inget till husse.