Åh vet ni, jag var en riktig hurtbulle i dag med ambitioooner, ska ni veta. Jag ställde klockan på åtta för att hinna äta frukost och sedan vänta två timmar för att sen kunna fara ut och springa utan mjälthugg (håll heter det visst hos sörläänningar). Fara ut och springa! Förstår ni!

Det var bara det att jag snoozade i en timme ungefär, åt min gröt, väntade i två timmar och sen när jag skulle ut och ta mitt varv runt sjön så var det så förbannat varmt PLUS kondition lika med noll. Så det blev ju inte så jävla mycket springa, dock en del, men mest bara promenad. – Och det var tungt nog, I tell you!

Men bara det att jag faktiskt täänkte springa. Bara det!

Sen bar det iväg mot jobbet och en relativt kort arbetsdag. Jag stämplade ut halv åtta och tog då bilen till stallet. Jag har börjat sätta igång Pian igen nu efter att hon har fått föl (världens gulligaste fölunge förresten, har jag sagt det?) och tänkte ta ut henne på en promenad. Det gick fint det, fram tills att jag tänkte träna henne på att gå upp på en ”pall”. Jag krävde inte mycket av henne alls, styrde bara hennes huvud så att hon tittade mot mig, och drog ingenting i grimskaftet. Men hon kände på sig att något var i görningen och ville inte vara med på det, så helt plötsligt har jag en stegrandes häst framför mig, vilket jag inte alls var med på. Och då jag inte var beredd så slet det till i knäet på något konstigt sätt och jag blev halta Linnéa. Lät henne stå kvar vid pallen sen, så att hon inte skulle få helt och hållet som hon ville, och gick sedan in. (och det grääämer mig såå att jag inte kunde ta matchen! Men en enbent tjej mot en stegrande häst är en tydlig walk over). Ganska just efteråt kändes det bra i knäet igen, men nu jävlar gör det ont. Hoppas att det inte är en stukning, för då hoppa ja i älva. Jag stukade knäet en gång när jag spelade basket och då blev det kryckor i en vecka… Suck!

Det får liksom inte vara det, för i så fall måste jag ju vänta jättelänge innan jag kan åka till stallet och ta min revansch i kampen om pallen. Och det går ju bara inte.

Nu gör det i alla fall väldigt ont i mitt knä (om det nu var någon, mot förmodan, som inte redan tyckte synd om mig). Ganska jätteont faktiskt och jag kan inte sitta upp på ett bra sätt och troligen inte ligga ner heller. Så. Synd om mig!

Efter stallet for jag i alla fall hem till mamma och pappa, som kommit hem från skärgårdsstugan, för att hämta hem min lilla tjej. Men det var en gode trött dam, ska jag säga. Tre dagars skoj i skärgården har satt sina spår :) (ni ser vänstra bilden) Nu ska vi linka ut på en nattkiss, ta en värktablett och sedan en god natts sömn på det!

puss på er