Jag för två år sedan; lite yngre, lite tuffare.

Jag har funnit något hos mig som viskar om en förändring. Ytterligare en liten nyansskillnad som betyder att jag är på väg att kliva över gränsen mellan ungdom och vuxen på riktigt. Ni vet hur de där tecknen kommer smygande en i taget och man ser hur man mer och mer blir lik sina föräldrar. Hur de där vuxna beteendena som man skakat på huvudet åt tidigare numera är verklighet hos en själv. Helt plötsligt är man där då man börjar svettas av rädsla för att man har lagat för lite mat till middagsbjudningen, tanken på att få somna i soffan en fredagkväll lockar mest och man frågar sina yngre vänner ”Avicii, vem fan är det?”. Ni vet dem; tecknen.

Nu har jag hittat ytterligare ett.

Jag har på senaste tiden kommit på mig själv med att njuta av musik på en ganska låg volym. Förr ville jag alltid lyssna på musik högt högt högt och liksom omslutas av låten, texten och känslan. Jag ville att den fanns i mig, på mig, omkring mig för annars kändes den inte på riktigt. Jag kan fortfarande göra så ibland, ofta, absolut. Men mer och mer märker jag åt vilket håll det går; jag skruvar ner. Oj vad högt det kändes i huvudet, sådärja vi sänker lite. Åh så skönt att få ha lite tyst bara.

Ja ni hör ju. Förr var jag där då jag kunde sucka åt de gamla och tänka men loosen up a little! Nu har vi hög volym och det är NICE! Men på något sätt kom jag över där till den där andra sidan; ”vi kan väl sänka lite va, Linnéa?”

Vad har ni märkt för ålderstecken hos er själva?