Ni kanske tror att hundsjukan har lagt sig bara för att jag inte skrivit om den på ett tag, men se där har ni fel. Den har aldrig haft mig i ett sådant järngrepp förut. Direkt jag vaknar tänker jag på vovve, –  på en speciell som jag har spanat in.

Ibland så känns det som att det inte är en omöjligthet, att det verkligen kan bli så! Men andra sekunden så känns det som att i ett annat liv, Linnéa!

Egentligen har vi ett perfekt läge för hund. Vi bor ganska stort, behöver inte springa i en massa trappuppgångar och så är det nära till grönområden. Sen så jobbar M mycket kvällar och hunden behöver inte vara ensam så länge. Men det är ju då vissa dagar då jag kanske går länge i skolan och M jobbar dag. Vad gör vi då? Visst vet jag folk som kan hjälpa till ibland, men man vill ju inte vara beroende av andra…

Sen så är det ju en liiiten underdrift då jag säger att jag vill det här lite mer än M.

M säger att ”ta en hund då!”, men jag känner att jag vill att det ska vara våran hund, och att vi ska dela på ansvaret, även om jag tror att jag skulle ta det tyngsta ansvaret eftersom jag tycker det är roligt och mysigt med prommisar och sådant. Hade också varit superkul med en liten lydnadskurs och sådär.

Nä, alltså. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag längtar ju så himla mycket men hur mkt är jag beredd att offra? Jag vill ju heller inte ta in en hund om inte M vill det egentligen. Fast jag vet att han hade älskat den lilla krabaten minst lika mkt som jag :)

Och för er som kanske inte har läst här så mycket, så tro inte att detta är ett litet infall jag fick bara för att jag såg en söt hund. Jag har velat ha hund i hela mitt liv med betoning på de senaste fyra åren då jag övervägt det riktigt mycket, men jag har aldrig känt att tiden varit den rätta. Förän nu…