Så. Vem är då den där tjejen bakom Lejas.se?

Den andra augusti 1985 fick pappa köra mamma i ilfart från stugan till Kalix BB, för då skulle jag UUUUT! Väl där lät jag dem vänta lite, innan jag tittade ut med mina runda kinder. Redan som liten var jag nöjd med livet, ganska envis och med ett gott självförtroende. HÄR HAR NI MIG, VILKEN TUR FÖR ER!

Jag växte upp på ett villakvarter lite utanför Luleå med min mamma, pappa, storasyster Lisa, Lisas kanin Stampe och mina fem hamstrar som kom och gick (Pricken, Rulle, My, Toy & Melvin i nämnd ordning, alla fick en fin begravning på tomten). Min storebror Magnus flydde fältet när jag var åtta och storebror Patrik bodde i egen lägenhet.

Om vi snabbspolar förbi dagisåren, lågstadiet och mellanstadiet och stannar på högstadiet så ser vi en Linnéa där vännerna var viktigast, och så all idrott, fastän det aldrig var så viktigt att vinna alla de där basketmatcherna (kanske blev det därför ingen stjärna av mig heller). Jag dansade också, red på ridskola och drömde att jag skulle hitta den där vildhästen mitt ute i skogen som bara jag kunde tämja och fånga in. Ja, ni vet. Eller okej, det kanske var mellanstadiet, men i alla fall. På helgerna hade vi tjejkvällar, såg Robinson och tränade basket i hallen på lördag kväll och det fanns inte i min världsbild att vi skulle kirra hembränt från byns hembrännarkung. Nej, vi tränade basket.

Jag minns på konfirmationslägret (hey! bo i kyrkstuga med kompisar i två veckor, fan vad kul!) att en kille som jag aldrig hade träffat förut kom fram till mig och sa ”jag har hört att du är feminist”. Jag minns att jag redan då tyckte att det var så himla konstigt. Vaddå, det är väl klart att man är feminist, alla är ju lika mycket värda. Men att det var något som han hade fått höra av någon annan var väl för att jag ibland blev så less på killarna i klassen och verkligen var en sådan tjej som kunde säga ifrån och som hade skinn på näsan. Men jag var inte ovän med killarna, tvärtom så hade jag väldigt många killkompisar.

2004 gick jag ut naturvetenskapliga programmet på gymnasiet med hela livet framför mina tjocka tår (jo, jag har knubbiga tår, det är ett komplex jag har, men jag intalar mig att det är charmigt). Jag hade varit skoltrött ganska länge, men varit för tjurig för att byta från natur, så det var ganska skönt när friheten kom. Det var pojkvän, springvick inom vården, den klassiska asienresan och så kom tankarna på att plugga vidare. Ungefär där är vi nu, även om jag hunnit plugga tre år på universitet. Ja, herregud, vart tar tiden vägen?

Just nu jobbar jag i kassan på Ica Maxi och funderar på vad jag egentligen vill med livet, eftersom bildjournalistik, tv-produktion, sjuksköterska och medie- och kommunikationsvetenskap inte var något för mig. Eller alltså, jag är perfekt för alla dessa utbildningar, men på något sätt blir de inte perfekta för mig. Eller om det var tvärtom.

Sedan 2008 bor jag i radhus i Luleå tillsammans med min stora kärlek M och våran lilla tjej Signe. Drömmer om ett liv på landet med hästgård och hundkompisar till Signe. Livet är fint, men jag känner mig stressad. Åren går och jag vill ju börja livet (måste försöka tänka om där, livet är ju här och nu oavsett utbildning eller ej).

Om de som känner mig bäst skulle beskriva mig så tror jag att de skulle använda ord som snäll, rolig, lekfull, omtänksam, kärleksfull, mjuk, hög moral, lojal, principfast och mysig :) Hur jag uppfattas i bloggen, vet jag inte riktigt, men jag hoppas att det inte är väldigt långt ifrån i alla fall.

Så. Där har ni mig! Eller, en liten del i alla fall :)