onepointfour

lilja

Nu är magen full med tacos och soffan med vänner. Det är hockey på teven och högskoleprovet ligger bakom mig (och framför visserligen, men det är ju ett tag bort). Jag skrev ungefär som jag har gjort tidigare, dvs. bättre än vad jag trodde att jag skulle göra i dag, så jag är väl nöjd, men det är ju långt kvar till någon plats på veterinär.

Det känns skönt i alla fall att inte behöva stressplugga något den närmsta tiden. Däremot kommer jag ju att behöva plugga fram tills nästa prov. Läsa engelska böcker, fräscha upp lite gymnasiematte och plugga ”svåra” ord. Någon som har någon gammal mattebok hemma som ligger och skräpar? Matte A eller B? Den lånar jag gärna i så fall :D

Nu ska jag koncentrera mig på hockeyn och njuta av att det är pluggfri lördagkväll. Puss på er!

  1. 24 okt 2010 · 12:30 f memelie

    Sv: Jag måste erkänna att jag är riktigt besviken, riktigt riktigt besviken. Visst, jag blev tårögd i en halv sekund. Annars hade det varit något allvarligt fel på mig. Men det var inte mer än en halv sekund. Jag satt mest och väntade på att ”allt det hemska” skulle ske. Att filmen skulle dra igång. Dock fick den mig att tänka på en del saker. Vill inte avslöja för mycket. Men, se den! För den var inte skitdålig, men absolut inte så bra som alla säger. Iallafall inte enligt mig :)

    Då tycker jag att Dear John, som jag såg igår, är bra mycket bättre. För där grät jag faktiskt. Inte som ett barn, men tårarna rann.

  2. 24 okt 2010 · 1:13 f mEmma W

    Hur går HP till, får man nåt träningshäfte, hur mkt kostar det?
    (Dear John var BRA)

  3. 24 okt 2010 · 11:46 f mMickan

    Roligt att hp gick bättre än du trodde. Jag var inne och kollade lite på frågorna… SVÅRT! Jag skulle nog inte klara av det… :P

  4. 24 okt 2010 · 9:40 e msanna

    aaah! :P det var ju då dom coolaste möblerna tog form. vi får kika vidare båda två då ;)!

  5. 25 okt 2010 · 12:30 f memelie

    Tack för din kommentar!
    Min pappa tog livet av sig (så ja, han valde bort livet) i november 1997. Han lämnade två barn på 9 år resp. 17 år. Det krävs massor med samtal med nära och kära samt kurator för att lära sig acceptera. Det krävs massor med olika synvinklar på det hela. Massor med nya perspektiv. Sedan en dag sitter man där och tänker ”Det är okej, jag får känna såhär. Jag HAR RÄTT att känna såhär.”

    Och jag tror att jag blev så besviken för att jag har hört sååå mycket bra om den och sen.. var det inte mer än så. Fick verkligen känslan ”Var det här allt?”. Men ja, om du gråter till Days of our lives.. Då lär du gråta här med ;)

    Kram, kram!
    Hoppas ni får en fin måndag :)

Tyck till