Tanzania dag 3:

ARUSHA – KARATU

Vi steg upp när solen var på väg upp men luften fortfarande sval, med siktet inställt på kyrkan nära hotellet. Fastän ingen av oss är särskilt kristen, så hade vi hört att det skulle vara en speciell upplevelse. Inte som Svenska kyrkor.

Så rätt dom hade.

Innan vi såg kyrkan så hörde vi den. Härlig gospelmusik strömmade ut ur de nakna fönstrena & inne i kyrkan blev vi välkomnade med öppna armar. Gänget med vita människor som kom in i kyrkan undgick ingen. Inte ens prästen. För när gospelmusiken tystnat och han började predika, så välkomnade han oss till deras kyrka. Sedan tyckte han att vi kunde komma fram till honom och presentera oss. Så vi gick upp och stod där. ”Hello. My name is Linnéa…” Det var i alla fall succé. Dom blev väldigt glada och på väg tillbaka så välkomnade de andra oss väldigt hjärtligt.

Sedan var det väldigt mycket sång och alla stod upp, klappade händerna och tog emot Gud med händerna vända uppåt. En kvinna satte sig bredvid mig och förklarade saker som prästen sa och vad låtarna handlade om. Och så sa hon hur jag skulle bete mig. ”Now we open our hands and tar emot gud”. Ah, något sånt. Så jag stod där med öppna armar, men jag är inte så säker på om Gud kom för jag kände inget särskilt ;)

Det var i alla fall väldigt häftigt. Inte den själva gudliga upplevelsen, för jag är inte mycket för sånt. Men med all musik och hur folk verkligen sjöng med och dansade! Det var härligt. Det var inte som i sverige där alla viskar fram psalmerna och hoppas att gud hör ändå.

Efter gudstjänsten var det tänkt att vi skulle träffa prästen och prata. Han ville visst det. Men tyvärr (pheew!) så smet vi ut tidigare för att klockan tickade och tiden var dyrbar. ”Sorry Prällen. Another time!”

Efter kyrkan var det frukostdags och sedan rullade våra jeepar vidare västerut mot Bouganville resort & Karatu.

Baby på väg!

Läskig vänstertrafik

Det var skönt att komma ut på vägarna. Man ser så mycket när man reser. Människor, hur de bor och barnen som vallar djur längs vägen. Och så mitt där i ingenstans så går en Maasai på väg någonstans och man undrar hur länge han har gått och vart han ska.

Ett otroligt häftigt landskap.

Och sen, vad ser jag där mellan träden helt plötsligt? Jag blir helt till mig och bara skriiiiiker ut i jeepen; ”GIIIRRAAAAAFFF!!!”. Chauffören tvärnitar och vi kan se lite bättre. Där stod verkligen tre giraffer och åt i ett träd. Mina första livs levande riktiga giraffer. Ah, det var så häftigt!

När vi hade åkt i ca 1,5h så stannade vi för att köpa bananer. Det var inga vanliga gula bananer, utan röda. Tydligen så kallades dom för ”Europeér” eftersom vi inte blev bruna utan röda… Goda var dom i alla fall!

Där vi vägen så kunde man också köpa de typiska maasaiskorna. Runda sandaler gjorda av gamla bildäck. Dom är tydligen superbra för fötterna. Och ni vet dom här fula skorna som finns nu, som liksom är rundade i sulan? Dom är tydligen inspirerade av dessa rundade däckskor. Nåja. Det var ett sidospår.

Magnus köper några ”Européer”

Tekla träffade jag vid bananerna. Söt som tio kilo socker.

”Sträcka på benen”-stopp

En affär längs efter vägen

Vid lunchtid kom vi fram till vårat hotell. Och det var så sjukt fint!! Stora bungalows som var jättefräsha. Superlyxigt! Och så 3-rätters till lunch och middag och frukostbuffé…

Inne i våran bungalow. Här spelades chicago på kvällarna

My baby and I i stooora sängen. Myggnätet är viktigt för att skydda mot malariamyggor

Trädgården

Melker kanske missade poängen med tandpetarna ;) Här lunchar vi gottigott

Syrran & jag i hotellentrén

Efter lunchen så hann vi med ett snabbdopp i poolen innan vi åkte vidare till ett närliggande sjukhus för ett litet studiebesök. Det var väldigt intressant. En doktor visade oss runt och var väldigt stolt över sjukhuset. Det var nog ett ganska bra sjukhus för att vara i afrika, men kanske inte i jämförelse med svensk standard… Intressant var det i alla fall!

8-10 % av befolkningen i Tanzania har HIV, men den största anledningen till sjukhusbesök är malarian.

Sjukhuskorridoren

Som sagt, kanske inte svensk sjukhusstandard…

På väg tillbaka till hotellet.

Till kvällen blev det middag på hoteller. Ganska trötta var vi efter en lång dag…

Jag & pappa under middagen