Ja, alltså när det kommer till hundar i trubbel eller nöd så kan jag liksom inte låta bli att bry mig. Jag har ju ringt polisen angående bortsprungna hundar ganska många gånger (sex gånger för att vara exakt) och jag tror att antalet räddningsinsatser är lite en kombination av att:
1. Hundar i nöd dras till mig. De liksom känner min godhet. Sen lyckas jag alltid charma dem till mig med lite hjälp av något gott som jag har i fickan.
2. Jag agerar direkt och står inte och funderar på om det finns något jag kan göra, utan gör så som jag hade velat att någon annan gjorde om det gällde Signe. ”Bibbidipp-i-diii, till eder hundsättning!” ropar jag, sträcker upp ena armen i luften medan manteln svajar i vinden. Ja, ungefär så.
Och så i dag var jag ju där igen; och brydde mig. Men. Jag. Kunde. Inte. Låta. Bli.
Vi skulle titta på M när han spelade basketmatch i dag och på väg in i sporthallen så ser jag en sööööt liten cavalier som står uppbunden utanför. Jag stod såklart emot den spontana ingivelsen att gå ner på knä och prata med den på bebisspråk utan gick istället in i hallen. Funderade på vem som lämnar sin hund utanför en sporthall sådär… Hmm.. Så hade ju inte jag gjort i alla fall. När halvtid kom så ville jag ”röra på mig lite”. Läs: Se efter om hunden fortfarande satt kvar där ute. Till min stora förvåning så gjorde den ju det. Ungefär en halvtimme efter att jag gått förbi där senast. Och hur länge hade den suttit där innan jag kom först? Troligtvis minst 45 minuter. I anslutning till entrén satt en vaktis och jag frågade honom om han visste vems hunden var. Han visste inte. Frågade några andra som jag träffade på, men ingen hade någon aning men hade sett att den suttit där ute ganska länge. Då gick jag ut till hunden för att kolla läget lite. Det har ju inte varit kallt ute i dag, bara någon enstaka minusgrad, men det blir ju ändå väldigt kallt att stå med små små tassar på en isfläck i sådär länge då man inte kan springa runt och hålla värmen på vanligt sätt. Hunden skakade lite när jag kom dit och trampade med tassarna för att lyfta dem från den kalla marken. Jag höll tassarna i händerna, värmde dem lite och strök på hunden så att den skulle få upp lite värme.
Jag vet att det inte är så uppskattat att man pratar med hundar som står uppbundna utanför affären eller liknande, men om ägaren hade kommit då och blivit arg så hade jag faktiskt totalt struntat i det och att jag ”kanske inte borde”. För i mina ögon så var det fel att lämna hunden där och jag hade inte kunnat strunta i en hund som kanske for illa på det där viset. Hunden hade ju kunnat få köldskador. Och bara de faktum att den behövde stå där och frysa så pass länge var liksom nog för mig. Gick tillbaka in till vaktis och frågade om det var okej att jag band upp hunden precis innanför entrén istället så att den slapp frysa. Det var okej så jag gjorde det. Kände mig nästan dum som var där och knöt upp kopplet, som att jag skulle stjäla en bil eller något, men jag gjorde det ändå. Knöt fast hunden två meter bort inne i värmen och det kändes bra i mattehjärtat. En mycket större hund kanske inte alls skulle bli påverkad av kylan sådär, men jag tänkte ju bara på hur mkt Signe skulle frysa av att stå ute sådär och med tanke på hur hunden stod och trampade så var det nog inte någon särskilt trivsam plats att vara på för den heller…
Jag tror inte att ägaren till hunden ville vara elak eller dum mot sin hund. Hen älskade säkert sin hund lika mycket som jag älskar min, jag tror snarare att det handlar om okunskap. Okunskap om hur en hund blir påverkad av att stå på kylan sådär, hur svårt det är att hålla värmen när man står uppbunden med ett kort koppel och hur lätt det är att någon knyter upp kopplet och faktiskt går i v ä g med din hund. Alla vet faktiskt inte sådant även om det känns väldigt basic enligt mig.
Kanske ett hundkörkort hade varit bra ändå, va? Tycker ni att jag brydde mig för mycket? Hur hade ni gjort? Jag övervägde ju såklart att gå in i de olika sporthallarna och fråga vems hunden var, men det kändes som att jag verkligen skulle ha kastat paj i ansiktet på någon då som kanske faktiskt inte menade något illa. Förstår ni? Därför kändes det då som en bättre lösning att bara flytta in hunden sådär.
Tags: hundar, hundkörkort, hundvett, vett
