Av alla relationer så lär man sig något. Man lär sig vad man vill ha ut av ett förhållande, vad som är ett bra förhållande och vad som inte är ett bra. Så vid varje nytt förhållande är man på en ny nivå, om ni förstår vad jag menar. Det blir liksom alltid ett steg framåt och på så vis blir det svårt att jämföra det nya med det gamla.

Även om M inte är mitt första förhållande, så känns han på ett sätt som min första kärlek, eftersom att när jag träffade honom så var det som att ”det är såhär det ska kännas” och jag kunde inte jämföra det med någonting annat. Från att när jag gick på dagis och skulle gifta mig med Jordan från New Kids On The Block, så har jag hela tiden tagit ett steg framåt tills där jag är i dag, med min älskade M. Förstår ni vad jag menar? Så alla kärlekar är ju också på ett sätt den första kärleken – på sin nivå. Ah, ni kanske tycker att jag svamlar här, det är bara lite tankegångar jag har, hoppas ni hänger med :)

Något som jag dock tycker är väldigt roligt, är att jag inte är ovän med någon av mina ex, och att jag har även riktigt goda vänner bland dem. Det är ju trots allt personer som jag tycker väldigt bra om, men som det helt enkelt inte funkade med i en kärleksrelation, av olika anledningar.