Ibland så kommer jag att tänka på hur skört livet är. Hur lätt det är att allt vänds upp och ner och ljust blir svart och glädje till sorg. Det skrämmer mig. Det går ju inte att gå runt och vara rädd för livet, för livet är ju så. Oförutsägbart, grymt och orättvist och vackert, härligt och underbart på samma gång. Man vet aldrig hur livet blir. Vilka sekunder i livet som spelar roll, vilka som bestämmer och vilka som passerar.

Men det är läskigt att leva. Det är så mycket som står på spel.

Jag tänker på alla som förlorat någon. Barn som lämnar jorden för tidigt och barn som får växa upp utan sina föräldrar. Ingen vet hur livet blir.

Att vara rädd för att förlora betyder att man älskar. Älskar man inte, vad är det för liv? Har man förlorat har man i alla fall älskat.

Skulle jag tro på en gud hade jag bett till honom att låta mina vara. Att låta alla barn vara. Alla mammor och pappor. Att låta alla som älskar få vara tillsammans.

Men vi vet ju inte. Allt vi kan göra är bara att älska som om varje dag var den sista och som att det inte finns någon sista dag. Jag har många som jag älskar och som älskar mig.

Tankar som kommer upp en fredag kväll då hjärtat bankar för så många. sov gott