Om du tycker att sådant där fjantigt kärleksdravvel bara ger dig kräkkänslor så kan du sluta läsa nu.

Jag hör M stå nere i köket och kavla just nu. Jag vet inte varför men det får mig att le. Det är mycket han gör som får mig att le, fastän det inte är något särskilt egentligen. Jag brukar inte le till ljudet av en kavel annars. Men det är något med honom som gör det där med mig. Glad.

Jag brukar också le då han somnar i soffan. Och då han ska berätta något och jag kan se långt i förväg att han kommer att säga något som han tycker är lite roligt. Då ler jag också. Och när han sitter i soffan och spelar gitarr och sjunger som Axel Rose. Och då han spelar Fifa och gör sin ”nu är det ett kritiskt läge”-min. Och att han måste stå framför spegeln när han borstar tänderna (fastän det gör att jag måste tvätta spegeln ganska ofta). Länge borstar han också. Och att han ibland pratar utan att ha riktigt koll på vad han säger. (som när han ville säga ngt gulligt och sa ”min lilla skata” till mig. Han tänkte inte på att skata inte är något positivt:)

Jag tror att det är kääääärleek ;)