Denna tokvarma sommar har haft mycket i sin famn, men långa sköna promenader är inte ett av det. Signe är ju ganska bekväm av sig och att motivera henne i värmen är liksom omöjligt. Så träning och motion har det blivit för lite av från och med juli för lillkorven och nu är det dags att träna upp hennes kondis igen. Men även om det var svalt ute i kväll så jobbar inte de där fyra små tassarna så himla snabbt. Hon ids liksom inte ens trava i normal gåtakt, utan går bara supersakta. På nästan två timmar kom vi 5,5km… ingen vidare snitthastighet alltså. En räddningsaktion för en liten groda han vi dock med på den tiden förstås :) Nu sover Signe gott i hallen efter denna hjälteinsats, min älskade lilla segfis.

En liten del av mig börjar dock noja för att det inte bara handlar om att hon har dålig kondis, utan att hon kanske är lite deppig liksom. Hon kanske tycker att det händer för lite skoj i livet? För lite hundkompisar? Att promenader är trist? För lite bus? Men Signe är ju liksom inte så busig av sig naturligt… Ah, jag vet inte. Ett dåligt samvete är ju i alla fall lätt att klä på sig, men det sitter bara så jävla illa.

Men om jag klär av mig den stickiga trånga koftan av dåligt samvete och granskar mig själv som hundägare, tycker jag nog ändå att jag faktiskt är lite roligare än många hundägare i alla fall. Jag aktiverar Signe hemma och gör trix och grejer och tränar agility och sånt, men kanske räcker det inte i alla fall? Kanske behöver hon en kompis?? Och nej, detta inlägg är inte ett enda långt upplägg för att få Melonen att godkänna ett hundköp till, utan en seriös fundering. Men hur vet en om en hund är lite deppig? Kanske tycker hon att världen är för tyst? Eller så kanske hon bara har blivit gammal och tappat lite spritt i benen…

Hälsningar från oroad hundmoder, vars hjärta bankar så himla mycket för det lilla livet.