Dagarna ut och dagarna in sitter jag här framför datorn. Ibland koncentrerat, ibland flyktigt men hela tiden med c-uppsatsen i tankarna. Stressen över att hinna klar, att inte veta. Sena kvällar, datorer som lägger av, meningar som försvinner, kaffe som blir kallt. Och ju längre tiden går desto mer längtar jag. Jag känner det liksom i hela min kropp att jag vill ut och att jag behöver något. Men jag sitter kvar vid datorn för att tiden är knapp och dagarna går.

Signe ligger i en fåtölj bredvid mig och jag har ständigt dåligt samvete över att hennes promenader blir korta. Jag känner mig otillräcklig för henne och jag vet att hon behöver samma som jag. Och så nu, i dag, ska vi ta några timmars paus och jag börjar nästan gråta när jag tänker på hur härligt det ska bli att komma hit:

Till skogen.

Att längtan till naturen och skogen skulle kännas så stark i mig är faktiskt lite förvånande. Inte för att jag inte gillar att vara ute i naturen, jag vet att jag får mycket energi av det. Men att längtan efter den och saknade av den skulle vara så stor tyder ju på att det verkligen är något jag behöver. Säkert alldeles särskilt just nu, på grund av att det som skogen ger behöver jag nu. Lugnet, fria luftiga tankar, att röra på mig. Jag längtar efter fågelkvitter, solen, det gröna, ljudet och tystnaden. Det får mig att tänka på att naturen inte är så åtskiljt från oss som vi kanske tror, utan att vi är en del av den och den en del av oss. Utan naturen blir det tomt i mig och det är nog detta jag känner nu.

Är superpepp på detta möte med vårskogen. Det kommer bli så bra. Hejdå!