Fastän han inte lyssnar på mig när jag säger kom (om jag inte har en skinkbit i handen) och fastän han älskar att rulla sig i allt det som är äckligt (fisk, älgbajs, kadaver) så kan jag inget annat än tycka om den här byrackan. Han är så jäkla speciell alltså, och har sitt alldeles egna språk. Han knorrar så härligt när han mår gott och han har alltid sina små saker för sig då man är ute och går. Och ibland så kan jag se på honom att nu, nu är han busis. Och jag behöver inte vänta länge då förrän han lägger sig på rygg och sopar golvet med den viftande svansen.

Det är i ett sådant ögonblick som jag har fångat honom på den nedre bilden, då läpparna hänger så att han blottar tänderna och ser ut som en gremling. Och så drar han ihop tassarna sådär som en ond man gör då han smider elaka planer. Men även fast han ser knäpp ut (och är lite knäpp med, för den delen), så finns det bara kärlek i den där hunden. ♥