Det där med distansförhållanden

loveyou

Han är värd allting

ramar från maybemej

Många gånger får jag frågan ”men hur går det nu när du är borta i Umeå? Hur funkar allt med dig och M? Går det bra?”. Det sägs nästan lite oroligt, som att det skulle vara dåligt mellan oss för att jag är här och han är där. Det var ju också, jag vet inte om det är rätt ord nu; men lite kontroversiellt av oss att göra såhär mitt i vårt förhållande. Vi hade ju hus, bil, hund och vardag ihop och så skulle jag dra därifrån!? Jag menar inte att vi är ensamma med att göra såhär, men det var många ögonbryn som höjdes i alla fall.

Det är klart att beslutet om att jag skulle flytta iväg inte var som vilket beslut som helst. Det var ju inte direkt som att välja dagens middag eller biofilm. Det svåraste i beslutet låg ju dock i om detta var rätt för mig och om det skulle vara värt att flytta för den utbildningen (det har ju visat sig att det verkligen var det) och inte om vårt förhållande skulle klara det. Men vi tänkte ju inte direkt att ”åh, vara ifrån varandra i tre år, guuud så roligt!”. Men vad gör man liksom?

Alternativet till att inte gå utbildningen som jag ville var ju att jag
1. skulle jobba på ett jobb jag inte ville ha eller
2. gå någon annan utbildning som inte kändes rätt.
Och vad för slags alternativ är det egentligen? Hur mycket skulle jag trivas med mitt liv? Och om jag inte trivs med mitt liv, hur ska jag kunna vara mitt bästa jag som både jag och M förtjänar? Nej, ni hör ju.

Så. Jag flyttade.

Och nu har det redan gått ett år (herregud!) och det känns som att utbildningen snart är slut. Det går så himla fort allting!

Jag och M har nog svart bälte i distansförhållanden, haha. Vi träffades ju när jag bodde i Uppsala, sen var jag i Sundsvall ett år och nu har jag varit här ett år. Vi tänkte nog att den här gången skulle bli svårast att vara ifrån varandra för nu var vi så inkörda då vi varit sambos sedan 2008. Men både jag och M är nog lite förvånade över hur bra det faktiskt går. Om man bortser från det faktum att vi får se varandra mindre och inte får dela vardagen ihop, så finns det lite som är negativt med det här. När vi ses blir ju all kärlek på något vis koncentrerad och man får längta och sakna varandra sådär som man inte gör när man bor ihop. Att det funkar bra betyder alltså inte att vi inte är kära i varandra.

En stor och viktig nyckel till varför det fungerar så bra är ju för att vi vet var vi har varandra. Han ska ingenstans och jag ska ingenstans. Vi finns där för varandra och gör det här tillsammans. Sen vet vi ju också att det här bara är under en viss tid, för vi vill ju vara med varandra! Jag längtar efter att få ”komma tillbaka” efter utbildningen och starta ett nytt kapitel tillsammans med honom. Ett vuxet kapitel med ett riktigt jobb, ett riktigt hus och barn. Men även om jag längtar vill jag inte vara där på en gång, utan njuter av livet så som det är just precis nu.

En annan grej som gjorde den här flytten möjlig är ju att jag har stödet från M. Hade han varit emot det så hade det ju inte funkat på samma sätt, men han ser ju också det här som en investering i oss.

Sen tror jag att det är viktigt att vara ganska trygga och säkra i sig själv för att kunna få ett distansförhållande att fungera. Både jag och M är ganska jordnära och självständiga och det gör allting lättare. Jag trivs ju att vara ensam mycket, men hade jag inte haft Signe och mina Umeåvänner så hade det varit himla tungt. Då hade jag nog bara längtat hem hela tiden och hoppat över den här biten i mitt livspussel. Och saknas det en bit i pusslet så kommer nog det där hålet att kännas för alltid.

Jag tror många tänker angående distansförhållanden ”men tänk om vi glider ifrån varandra?”. Ja, men om ni gör det så kanske det inte var meningen att det skulle vara ni? Eller så glider ni tillbaka sen igen! Man kan inte oroa sig för sådana saker som man inte vet något om.

Något som vi började med när jag bodde i Sundsvall var att ALLTID prata med varandra innan vi gick och la oss. Den som är på väg i säng först, ringer först. Ofta blir det att man gör sig klara samtidigt för att sedan kunna ligga i sängen och prata precis innan man somnar. Då pratar vi om dagen som varit eller om ingenting särskilt alls. Ibland hörs vi flera gånger under dagen, ibland bara på kvällen. Men det blir som en trygghet att man finns där och att inga dagar försvinner utan varandra. Detta är himla viktigt för mig (oss, hoppas jag! :) ).

Oj, vad det blir mycket prat nu, jag vet knappt vad jag skriver och vad jag bara tänker :) Hoppas att ni förstår. Jag vet i alla fall att jag bara älskar M ännu mer för att han stöttar mig i det här.

Kom ihåg att det här är ur min synvinkel. Andra som har distansförhållanden kanske har helt andra nycklar och sätt för att få det att fungera.

Om ni har några tankar, frågor eller egna erfarenheter av distansförhållanden så får ni gärna lämna en lite kommentar. :)

  1. 14 Sep 2012 · 2:00 f memelie

    Nu är jag alldeles för trött för att skriva ett utlägg, så jag skriver bara det här;
    Fan vad bra skrivet Linnéa! Grymt, verkligen!

    [Reply]

    Linnéa:

    Tack ska du ha :)

    [Reply]

  2. 14 Sep 2012 · 10:02 f mEmma

    jag och j hade distansförhållande i början. vi träffades när jag åkte ner till min bästa kompis som pluggade i kalmar och det gjorde han med. mycket resande blev det, buss, tåg och flyg. men efter 1,5 år flyttade han tillbaka och vi har bott ihop sen dess. en jobbig tid var det och det pga saknaden. men det är nyttigt att sakna och som du skriver så blir ju de gångerna man träffas tusen ggr mer kärleksfulla och underbara och man har något att se fram emot.

    jag tänker bara på hur det var förr då männen drog ut i kriget. kanske aldrig mer kom tillbaka. var borta betydligt längre och utan att man kunde ha någon daglig kontakt. kunde de kan väl vi också?

    ni är modiga och gör rätt i att satsa på din utbildning. det kommer alla de som höjde på ögonbryna förstå sen. ibland gör man kanske bäst i att inte försöka förklara för mycket för dem. de verkar ändå inte vilja förstå.

    kram!

    [Reply]

    Linnéa:

    ja, herregud, tänk hur det var då! då männen drog ut i krig och man visste inte om man sågs igen.. så fruktansvärt! då måste ju saknaden bli ett svart hål som äter upp en. usch.

    och tack ska du ha!
    kram

    [Reply]

  3. 14 Sep 2012 · 2:03 e mKajsa

    Så fint :) Jag tror det är kämpigt med distansförhållanden men samtidigt bra att få sakna varandra. Och som du säjer, om förhållandet tar slut på grund av det så kanske det inte var meningen egentligen? :)

    Sen så har ni ju hela livet framför er. Och det är samma tankar som jag har, att åren går och jag vill också börja mitt liv någon gång. Man har tid! Några år hit eller dit, som dessutom ger erfarenhet och minnen är ju bara positivt. Ojj, vad plottrigt det blev men ja.. du fattar väl :P

    [Reply]

    Linnéa:

    Tack!
    Och ja, jag fattar :) Det är ju sådär att man kanske måste ta några år som inte riktigt är som man vill, för att kunna få det fint ihop längre fram. Och ska man leva ihop hela livet så vad är några år då?

    [Reply]

  4. 14 Sep 2012 · 2:41 e mkristina

    D och jag har också haft distansförhållande i 4 omgångar. Luleå och Portugal, Umeå och Luleå, Umeå och Kiruna, och till sists Luleå och Malmberget. Den sista svängen var jag dessutom gravid och bodde ensam i cirka 8 månader. Två veckor innan S föddes så flyttade vi ihop igen. Och nu är det slut med distansförhållande för oss.

    Visst är inte distansförhållanden lätta. Vad vi har insett är att det är bra att planera något i framtiden. Och prata om drömmar och hur man vill att sitt liv ska se ut. Våra drömmar har vi haft gemensamt och gjort att vi känt att distansen är en resa till våra drömmar. En del i pusslet som du säger.

    Om man vill olika saker men hindrar varandra så kommer det inte att funka. Det gäller väl generellt i förhållanden. Så det är bra att du har hittat en utbildning och något du vill göra med ditt liv.

    Distansförhållandet ger ju också tid för att få tid med sig själv. Jag kände mig inte ensam när jag var gravid och bodde ensam. Jag visste ju att hälften av D var med mig hela tiden. Visst var det synd att D inte fick vara med lika mycket under graviditeten (vi sågs på helgerna, men ibland gick det 2 veckor mellan gångerna) men förhoppningsvis får han fler chanser.

    Jag tror ni lyckas med detta och precis som du säger är ni trygga i förhållandet och jordnära människor. Det är ju en del av livet och vem vet, kanske blir ni starkare av att ha haft distansförhållande.

    Kort sagt, njut av nuet och fortsätt drömma tillsammans. Ibland pratade och filosoferade mer via telefon än vad vi har gjort när vi bodde ihop. Kvaliten är annorlunda. :)

    KRAM PÅ DIG

    [Reply]

    Linnéa:

    Oj! men då har ju ni också svart bälte i distansförhållanden :) Vad skönt att äntligen få bo ihop nu!

    och ja, jag håller med i allt du skriver. det är nog viktigt att drömma om framtiden och prata mycket med varandra.

    och tack ska du ha :)

    [Reply]

  5. 15 Sep 2012 · 10:57 f mFotograf MissJeni

    Jag kan bara hålla med, har själv haft distansförhållanden som jag inte alls tyckt varit okej och som tagit slut på grund av det. Men det visar ju bara att man inte var rätt för varandra.

    Idag har jag min sambo som alltid finns hos mig oavsett om vi skulle vara med varandra varje dag eller om vi skulle vara ifrån varandra. Jag reser väldigt mycket i mitt jobb och det är inte alltid han följer med. Så även om det inte är i samma utsträckning som ni så så vet jag att vi i alla fall skulle klara av att bo på skilda håll OM det skulle bli så. Vi skulle ändå hålla ihop. För det är så det ska vara :)

    [Reply]

    Linnéa:

    Ja men precis! Hoppas ändå att ni inte behöver bo isär :)

    [Reply]

  6. 16 Sep 2012 · 8:52 e mgranis

    Håller med föregående skrivare! Fint, vackert och alldeles underbart formulerat Linnea!

    [Reply]

    Linnéa:

    tack gumman! puss!

    [Reply]

Tyck till