Inte trodde jag att en liten människas bakhuvud kunde framkalla sådana kärlekskänslor. Det blir liksom hjärtsnörp här hos mig när jag ser hur det fjuniga lilla huvudet vrider och vänder på sig. Rörelserna vittnar om de stora nyfikna ögonen och den fascinerade öppna munnen som jag förstår finns där på andra sidan, även om jag inte ser dem just då. Ibland dras de mot en katt, ibland mammas tallrik. Andra gånger ska Signe studeras ordentligt eller de egna fötterna. Älskade lilla liv, hälften mig – jag är för alltid hundra procent din. 

Tyck till